It´s only for you

5

När vi kom in i rummet hade killarna fortfarande inte kommit tillbaka. Jag satte på en TV.

-Åh, allt är ju på franska, sa jag besviket.
-Vad hade du förväntat dig? frågade Paola.

Jag zappade lite mellan kanalerna innan jag stannade på en nyhetskanal. Jag hörde någon säga Tokio Hotel.

-Paola, kolla. Tokio Hotel är rätt så stora. De är ju överallt.
-Strunt i det, jag är hungrig, muttrade Paola. Jag nickade och stängde av Tvn.
-Okej, då sticker vi.

-Ah, buffé, ropade Paola och sprang fram till ett bord med tallrikar. Jag log och följde efter henne.

Vi plockade på oss mat och dricka, innan vi satte oss vid ett bord. Runtomkring oss satt det väldigt många unga tjejer. Två såg inte ut att vara äldre än tretton. Rätt många av dem hade Tokio Hotel tröjor på sig.

-Det bandet är väldigt stort, konstaterade jag. Paola nickade.
-Men strunt i det, de är säkert inte bra när det bara är småtjejer som lyssnar på dem.
-Du har rätt, och det finns inga band som är bättre än Paramore och The Used.

Paola nickade glatt. Plötsligt, som på beställning ljöd en Paramore signal genom rummet. Vi såg oss förvirrade omkring innan Paola insåg att det var hennes mobil.

-Gissa vem? sa hon innan hon svarade.
-Hej Johan.

Jag stönade. Inte den idioten.

-Ja, vi är framme nu. Det är ett jättefint hotell, fast... Vi delar rum med fyra killar...

Nej, Paola, det skulle du inte ha sagt.

-Va, snygga?! Nej, jag vet inte... men det är klart att jag inte... nej, förlåt... jag lovar att... ja, hejdå.

Hon la på.

-Låt mig gissa, han blev svartsjuk och förbjöd dig att ens prata med killarna. Hon nickade ledsamt.

Jag satt stilla en stund, men fick sedan en ide och började sjunga tyst.

-”And if all falls down at once, and I try to get som sleep, and the comforts of this bed, have all been shattered to pieces. I have a knack for feeling lost, all those times I couldn't sleep...”

Jag började sjunga på en The Used låt. Den brukade vi ofta lyssna på när vi mådde riktigt dåligt. Paola började skratta tyst. Jag fortsatte att sjunga tills hon log och kramade om mig. Sen började vi båda sjunga.

-”The Sun comes up, and now you have a chance again, the world falls down, we all forget where to begin. The world collapses, you hold it in.”

Folk såg sig omkring på oss, men det struntade vi i.

-Nu struntar vi i honom, och sticker upp på rummet. Vi kan sätta på Paramore på högsta volym, vad tycker du?

Paola instämde och vi gick till hissarna.

När vi steg ur hissarna var vi på så gott humör, att vi inte märkte att det stod en folkhop utanför vår dörr. Först när jag gick in i en tjej märkte vi alla tjejerna som stod och skrek. Saki stod utanför vår dörr och försökte hålla dem borta från dörren.

-Vad fan är detta? sa jag och trängde mig förbi några småtjejer. Saki fick syn på oss och hjälpte oss in i rummet.

-Vad är det som händer? skrek Paola, när en tjej knuffade henne, så att hon föll rakt in i rummet. Bill fångade henne. När alla tjejerna såg Bill så skrek de hans namn.
-Bill, I love you! skrek en tjej. Bill log mot henne, innan han drog in mig också och stängde dörren.

När vi var innanför rummet, hördes inte skriken lika tydligt.

-Bill, vad fan var det där?! skrek Paola.

Han såg lite generad ut.

-Ähum, det är våra... fans.
-Fans?
-Ja...

Tom kom fram till oss och lade armarna om mig.

-Självklart. Du vet, fans. Som avgudar oss. Jag skrattade.
-Avgudar vadå? Din hemska andedräkt?

Bill skrattade. Tom ryckte på axlarna, släppte taget om mina axlar och öppnade dörren. Tjejerna skrek ännu högre. Tom gick fram till en tjej och la armarna om henne istället.

-Kan du vara snäll att berätta för de här två tjejerna varför ni står här ute och skriker?

Tjejen darrade.

-För... för att ni är världens bästa band. Jag älskar er!

Tom log och gav henne en liten puss på munnen. Han gav tecken till Saki som hjälpte tjejen ut igen och sedan stängde dörren.

-Ser du? sa han och log. De är våra fans, och de älskar oss!
-Vad Tom menar är, sköt Bill in. Att vi är ett band, och vi är väldigt populära.
-Jaså, vad heter ni då? frågade Paola.

Tom log igen. Georg höll upp en tröja. Tokio Hotel stod det på tröjan och under var det en bild på bandet, Bill, Tom, Gustav och Georg. Paola gapade. Jag fick inte fram ett ord.

-Ni är... Tokio Hotel?

Gustav nickade.

-Jaha, var det enda jag fick fram. Killarna log åt vår reaktion.