It´s only for you

21

Tom

Vad var det som höll på att hända? Agnes verkade må jättedåligt, och allt var mitt fel. Hon var kär i mig, det visste jag, men jag visste inte om jag kände detsamma. Eller, jag gillade henne verkligen och att se henne tillsammans med Georg, det var som tortyr. Att sedan se det i tidningen, det var som en bekräftelse. Det skulle aldrig bli vi två. Och ändå, så ville jag bli hennes, men... ärligt talat var jag rädd. Jag hade aldrig någonsin varit kär och jag hade aldrig haft ett riktigt förhållande. Vad skulle hända?
Det enda jag var säker på var engångsligg och jag visste också att det inte var det jag ville ha med Agnes. Jag vet inte vad jag vill med henne, men det är inte sex. Varför var allt så komplicerat plötsligt?

-Tom, viskade Bill tyst. Jag vände mig om och såg förvirrat på honom.
-Vi är hemma, sa han tyst. Jag nickade och reste mig upp. När jag gick förbi Georgs säng, var den tom. Agnes var alltså redan ute.

Vi stod framför ett stort hus, med säkert fem våningar. Hemma. Jag suckade glatt och följde efter Bill in i huset. Han låste upp och började gå de långa trapporna upp till vår dörr. Vi bodde längst upp. Georg och Gustav följde efter. Så de skulle inte hem förräns senare, gissade jag.

-Home, sweet home, suckade Bill när vi stod utanför dörren. Det stod Kaulitz på den, och under stod det Tokio Hotel. Bill låste upp dörren och höll upp den för mig. Jag log tog ett steg in i lägenheten, men snubblade på en stor hög som låg på golvet, direkt innanför. Jag föll hårt på golvet och slog i armen samtidigt. Det brände till rejält och jag skrek till. Det blev svart för mina ögon.

-Tom? Hörde jag någon viska. Jag kände igen Agnes röst. Hon lät orolig.
-Tom, hur är det? Jag sträckte armen efter henne. Agnes. Jag ville hålla henne i mina armar och stilla hennes rädsla, viska i hennes öra att allting kommer ordna sig.
-TOM, skrek Bill. Jag öppnade ögonen. Bill stod böjd över mig.
-Hur är det? viskade han. Jag nickade och mumlade något osammanhängande. Bill drog upp mig igen.

Det bultade i armen och den värkte otroligt mycket, men annars verkade jag må bra.

-Vadfan var det jag snubblade på.
-Posten, sa Agnes och skrattade. Jag fick syn på henne bakom Bill. De andra syntes inte till. Antagligen var de i vardagsrummet, för jag kunde höra skratt. Men Agnes var här. Hade hon stannat för min skull?
-Post? Undrade jag. Hon böjde sig ner över en stor hög med vita kuvert och tog en näve. Hon kastade den på mig och breven flög åt alla håll. Hon skrattade. Hennes skratt var så underbart. Så fullt av liv. Jag såg på henne som förtrollad. Bill var redan borta. Det var bara hon och jag kvar. Hon slutade skratta och såg bara på mig. En pinsam tystnad spred sig mellan oss, och vävde in oss i den. Jag kände rodnaden sprida sig på mina kinder.

-Varför vill du inte vara med mig? Viskade hon. Jag svalde nervöst.
-Jag... började jag försiktigt. Jag är rädd.

Hon såg ledsamt på mig och nickade, innan hon gick in i vardagsrummet till de andra. Jag stod kvar en stund och såg på alla breven som låg utspridda på golvet. Jag plockade upp ett och öppnade det.

Kära Tom!

Jag verkligen älskar Tokio Hotel, och era låtar betyder så mycket för mig. Men det är inte bara det som berör mig, utan dina vackra bruna ögon. Jag har drömt om dig, om att du och jag kommer träffas, och bli tillsammans och jag önskar så att drömmen vore sann. Om du vill träffas någon gång, så är det bara att ringa!

...

Jag började gapskratta när jag såg bilden. En tjej låg på sin säng i trosor och bh. På väggen bakom henne fanns det en massa bilder på mig. Hon såg flörtigt in i kameran och handen var placerad på hennes ena bröst. Typiskt en sådan tjej som jag brukade falla för, men helt plötsligt så, kände jag inget. Ingen upphetsning, inget pirr. Helt enkelt... inget alls.
Jag fortsatte skratta när jag läste vad mer hon skrivit. Hon beskrev detaljerat drömmen med mig.

Agnes

Jag gick in i deras vardagsrum. Bill, Paola och Georg satt i soffan, Gustav var framme vid Tvn och pillade. Jag satte mig bredvid Georg när jag hörde Tom skratta. Vi såg frågande på varandra. Snart kom Tom inspringandes i rummet med en hög brev i famnen. Han slängde några på Bill och Paola och höll upp ett.

-”Kära Bill, jag älskar dig verkligen. När jag har sex med min pojkvän så tänker jag bara på dig, för du är mitt allt!”, citerade han glatt. Jag började gapskratta. Bill blev helt röd i ansiktet och försökte slita åt sig brevet men Tom hoppade undan och fortsatte att läsa högt. Jag skrattade fortfarande och hjälpte Georg att öppna ett paket. Inuti låg ett par trosor. Jag höll upp dem.
-Svart spets, skrek jag och kastade dem på Gustav. Han fick dem på huvudet och skrek till, innan han drog av dem och sprang fram till mig. Han mulade mig med trosorna och kittlade mig samtidigt. Jag skrek till av skratt. Georg kom till min räddning och drog bort Gustav från mig. Han kastade en kudde på honom och Gustav började asgarva. Tom hade redan börjat öppna mer brev, och Bill och Paola var djupt insjunkna i ett annat. Bill översatte viskandes åt Paola. Jag slängde mig på nästa brev, som inehöll någon slags berättelse på tyska, och sedan på ett paket, som inehöll en fin svart t-shirt med Green Day motiv. Någon annan hade skickat en illaluktande parfym som jag hade väldigt kul med. Jag sprang runt och sprejade ner alla, tills hela rummet stank så mycket att vi knappt kunde andas. Tom öppnade fönstret och frisk luft letade sig långsamt in i rummet. Vi pustade ut, och satt helt tysta innan jag fick tag på en kudde och avfyrade den mot Tom. Jag träffade mitt i prick och han föll framåt, med huvudet före in i soffan. Alla gapskrattade. Han morrade till och kastade kudden på Bill, som satt närmast. Och så var kuddkriget igång.

22

En stund senare var vi alla utmattade. Bill föreslog att vi skulle sticka till en restaurang och vi höll med. Mat var ett väldigt lockande alternativ just nu, och när vi slapp laga den själva, så blev det bara ännu mer lockande.

-ASIATISKT, skrek jag glatt och hoppade på Georg. Han var på väg mot telefonen för att beställa bord hos en restaurang.
-Men vi vill ha pizza, protesterade han, medans han vinglade runt i rummet, med mig på ryggen. Jag skrek och höll fast mig i hans hals och använed hela min tyngd till att välta honom baklänges. Vi ramlade i soffan, på Bill som skrek till. Vi skrattade.
-Agnes, skärp dig, försökte Gustav säga mellan skrattsalvorna.
-Men jag vill ha asiatiskt, klagade jag surt. Jag höll fortfarande fast Georg runt halsen och upptäckte förskräckt att jag höll på att strypa honom. Jag släppte honom och log ursäktande.
-Jag håller med Agnes, sa Tom. Jag känner också för asiatiskt nu. Paola nickade och sa:
-Samma här.

Georg suckade och ryckte på axlarna.

-Släpper du mig om vi äter asiatiskt, Agnes? Undrade han när mitt grepp om honom hårdnade. Jag nickade glatt och han suckade.
-Du vinner.

Jag släppte taget och sprang ut i hallen för att ta på mig skorna. De andra var inte sena att följa efter.

-Jag är mätt, stönade jag och masserade min mage. Jag lutade mig långt bak i stolen och slöt ögonen.
-Du har ju knappt ätit något, sa Tom förvånat. Jag ignorerade honom. Enligt mig hade jag ätit alldeles för mycket. Jag reste mig upp, och gick mot toaletten.

Väl inne stängde jag dörren och låste efter mig. Jag lutade huvudet mot dörren och suckade. Min mage vred sig i kramper och jag kände illamåendet stiga i halsen. Jag böjde mig över toaletten, stack två fingrar långt ner i halsen, hostade, grät och spydde. Maten jag precis tryckt i mig lämnade min hals igen, och for ner i toaletten. En frätande smak brände på tungan och jag stönade. Jag tryckte återigen ner fingrarna, för att få upp det sista.
När jag spolat bort allting lutade jag mig mot den kalla kakelväggen. Jag smekte mina lår med fingrarna. Så feta. För feta. Var det därför Tom inte ville ha mig? Var jag inte smal nog? Inte vacker nog?

Jag torkade tårarna som envist rann nerför kinden. Var jag inte smal nog nu, så kunde jag i alla fall bli det. Då vill han kanske ha mig. Om jag är smal.
Jag reste mig upp, alldeles yr och såg mig själv i spegeln ovanför handfatet. Ögonen var alldeles röda och svullna. Jag tvättade ansiktet noga, drack lite vatten för att få bort spysaken och låste upp dörren. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig, innan jag lämnade toaletten för att återvända till de andra. Som tur var märkte de inget och jag pustade ut, och försökte spela så normal som möjligt. Glad, tokig, sol. Min lilla teater funkade och ingen misstänkte att något var helt fel. Någorlunda nöjd med mig själv följde jag efter de andra, när de ätit upp, ut igen och hem. Killarna hade mössor och solglasögon för att inte bli igenkända, och Bill och Paola gick före, hand i hand.

Vi gick och la oss direkt när vi kommit hem. Det hade varit en utmattande dag, och ingen av oss kände för att förlänga den. Nu ville vi bara somna och drömma lyckliga små drömmar.
Jag drömde ingen lycklig dröm.

Jag befann mig i en stor mörk skog och sprang så fort jag kunde. Lungorna skrek ut i protest och mina andetag var bara flämtningar, men jag fick inte sluta springa. ”Spring” skrek jag till mig själv. ”Sluta inte springa, vad du än gör!”
Jag visste inte vart jag sprang, eller varifrån. Jag visste bara att jag måste fortsätta springa. Jag kunde höra något bakom mig. Vad var det? Andetag? Viskningar? Det var något bakom mig. Något hemskt. Jag insåg med ens att det var det jag sprang ifrån. Slutade jag springa så var allt över.

”Spring!” skrek jag till mig själv, och jag lyckades öka farten ytterligare. Varelsen bakom mig var dock lika snabb, och jag lyckades inte skaka av mig honom. Plötsligt snubblade jag, rullade runt på den våta marken och landade hårt på marken. Varelsen var plötsligt överallt, och jag var ingenstans.
”Skrik”, viskade någon.
Jag skrek.

Tom

Jag vaknade med ett ryck. Någon skrek. Jag reste mig ur sängen och rusade in i vardagsrummet. Agnes låg och skakade och skrek. Tårarna forsade nerför hennes kinder. Jag sprang fram till henne, skakade om henne och ropade hennes namn.

-Vakna, viskade jag och försökte skaka liv i henne. Hon slutade skrika, andades häftigt och rullade omkring. Hon försökte slingra sig ur mitt grepp, spände varenda muskel och slog huvudet ner i golvet. Jag tryckte hennes kropp mot min, viskade hennes namn, om och om igen och kysste hennes hår.

Snart slutade hon försöka slingra sig, hon slutade snyfta och låg bara tyst i min famn.

-Tom? Viskade hon tyst. Hennes röst var hes, bruten.
-Ja, svarade jag försiktigt. Jag var tacksam att ingen annan vaknat.
-Drömmer jag? Undrade hon försiktigt.
-Nej, svarade jag och smekte hennes hår. Hon såg upp i mina ögon.
-Men varför ligger jag här då?
-Vad menar du? Undrade jag förvånat.
-Varför är du här, om jag inte drömmer?
-Jag hörde att du skrek.

Hon snyftade till och lutade huvudet utmattat mot min axel.
Jag la henne försiktigt ner på madrassen och drog täcket över henne.

-Ska du lämna mig igen? Undrade hon. Igen. Jag ryste av ordet.
-Nej, jag lämnar dig inte, viskade jag och kröp ner bredvid henne. Hon suckade tyst, och smekte min kind.
-Tom, började hon.

Jag såg bara på henne.
Hon sa inget.
Försiktigt lutade jag mig fram mot henne och tryckte mina läppar mot hennes.
Det var det sista jag mindes. Jag måste ha somnat. När jag vaknade, var Agnes borta. Solen sken och bländade mig.
Jag drog täcket över ansiktet.

-Tom.