It´s only for you

19

-Vakna, Agnes, sa han tyst.

Jag öppnade sakta ögonen. När jag såg hans bruna ögon så nära mina, spred sig en värme genom hela min. Jag lyfte min hand, smekte hans nacke och drog ner hans huvud mot mitt. Jag tryckte lätt mina läppar mot hans, smekte hans tunga. Jag andades in hans lukt och suckade. Vilket perfekt ögonblick. Jag kände värmen från hans läppar spridas genom hela min kropp, ändå ut i fingertopparna. Jag slog min glödande armar kring hans tunna kropp och lutade huvudet mot hans axel. Jag lät hans dreads glida mellan mina fingrar och sedan kittla hans hals. Han skrattade tyst och viskade i mitt öra, de orden jag aldrig tröttnade på att höra. Orden som fyllde upp hela mig, som en ballong med leenden.

-Jag älskar dig!

Ser ni mig, på himlen? Jag svävar iväg, alldeles för lycklig för att vara sann.

-Agnes, vakna.

Jag ryckte till. Jag öppnade ögonen, men slöt dem snabbt igen då solstrålarna bländade mig.

-Vakna, sömntuta.

Vakna? Nej, jag ville inte vakna. Inte nu, inte än. Jag ville tillbaka till drömmen.

-Låt mig somna om, stönade jag och drog täcket över huvudet.
-Det är inte likt dig att sova såhär länge.
-Men idag vill jag göra det.
-Det går inte idag.
-Varför inte? Stönade jag och blundade hårt. Om jag ändå kunde minnas vad som hänt i drömmen. Han hade varit där. Jag kommer ihåg hans bruna ögon. Jag koncentrerade mig hårt för att minnas mer, men det gled bara iväg. Jag ville skrika. Kom tillbaka. Låt mig minnas hans doft. Men minnet försvann och det enda jag kunde komma ihåg var hans ögon. Hans bruna ögon syntes klart framför mig. Det var som om de aldrig lämnat mig alls.
-Det är redan lunch, du har sovit jättelänge. De bruna ögonen såg in i mig. Kunde de se hur lycklig jag blev?
-Agnes, sa Tom tyst. Jag blinkade. Toms ansikte var fem centimeter ifrån mitt. Hans bruna ögon såg oroligt in i mina.
-Är du sjuk?

Jag skrattade. Mest åt hans fråga, hans orolig blick, men också för drömmen. Jag skämdes, var jag verkligen så kär i honom, att jag drömde om honom? Hans bruna ögon. Hans perfekta leende. Jag blev yr, bara av att se på honom.

-Okej, ni har övetygat mig, sa jag och hoppade glatt upp ur sängen.

Jag såg på de andra. Bill, Paola och Tom stod framför mig och stirrade på mig.

-Vad är det? Frågade jag skrämt, och dubbelkollade snabbt så att jag hade ett nattlinne på mig. Bra, jag var inte naken, och det såg inte ut att vara något annat pinsamt med mig, så vad var det de stirrade på.
-Du är knäpp, sa Tom bara och gick ut ur bussen.
-Vadå? Jag såg oförstående på Bill och Paola.
-Hur gör du det? Undrade Bill. Hur går du från att vara jättetrött till helt vaken, på bara någon sekund?

Paola skrattade.

-Agnes är ett mysterium.

Jag nickade stolt mot min kompis, innan jag drog fram ett par svarta bondagebyxor och ett tight svart linne, med bandet ”after forever” på. Jag stack snabbt in på toan och borstade mina tänder i superfart. Tio sekunder senare hade jag dragit på mig ett par svarta converse och följde med Bill och Paola ut till en restaurang. Vi skulle anlända till Magdeburg om tre timmar, och vi skulle äta vår frukost här. Georg, Tom och Gustav satt redan vid ett bort med sin frukost. Vi gick och hämtade bröd och fil vid ett buffebord och satte oss sedan bredvid dem.
Vi satt i tystnad och njöt av maten. Jag förskte fortfarande minnas drömmen. Det var en underbar dröm. Jag ville inte glömma, men hur mycket jag än försökte minnas så kunde jag inte. Typiskt. Surt fortsatte jag tugga på min macka, utan att egentligen veta vad det var jag åt. Jag brydde mig inte. Plötsligt såg jag upp från bordet och såg på Tom. Hans blick var inte riktad mot någon vid bordet. Han såg åt höger. Jag följde hans blick och flämtade till då jag upptäckte vad han kollade på. Tjejen vid bordet bredvid.

Beat me, hurt me
A physical release from mental pain
Don't make me explode in your way

Hon var blond. För blond för att det skulle vara äkta. Hon var smal. Hade hon bara hoppat rakt ur en modetidning? Jag kände mig otroligt tjock när jag såg på henne, och jag hade alltid varit nöjd med min vikt.
Hennes hud var brun. Det var svårt att urskilja om det var brunkräm eller resultatet av flera timmar i ett solarium. Hennes ansikte var perfekt. Inte en endaste finne eller ojämnhet i huden. Flera lager av mascara ramade in hennes blåa ögon och rosa läppstift förstärkte hennes fylliga läppar. Hon var klädd i en minikjol, en svart topp och vita sandaler. Jag blev alldeles kall inombords, av blickarna hon gav honom, Tom, som han besvarade.
Jag orkade inte se mer. Reste mig upp hastigt, ignorerade frågorna från de andra, mumlade något om toaletten till Paola, och stack. Jag rusade in på toalletten, låste dörren och kastade mig över toasitsen. Jag lyfte på den och spydde upp allt jag ätit idag. Jag tryckte ner fingrarna i halsen, hostade och spydde upp det allra sista, innan jag skönk ihop på golvet och började gråta. Vad var det som hände?
Tom, Tom, Tom.
Han var allt jag kunde tänka på, jag kunde inte låta bli. Aldrig tidigare hade jag känt såhär.

I may get along, when love is gone
Still, you made your mark, here in my heart

Det kändes som om mitt hjärta var en damm, som höll på att spricka. Sakta bildas små små sprickor i den starka muren som håller ute alla tårar och smärta, och tillslut skulle den inte vara stark längre, utan rasera helt från allt tryck. Allt kommer brista.

20

-Agnes.

Jag öppnade ögonen. Hur länge hade jag legat här? Jag lyfte sakta på huvudet, kände huvudvärken komma krypande. Jag reste mig upp, spolade av händerna och ansiktet i ljummet vatten och såg in i spegeln. Det var något annorlunda med mig. Jag såg något annorlunda i mina ögon. Var det alla tårarna som runnit ner för min kind, och förvandlat ögonen till rödgråtna, tomma hål. Eller var det något annat? Något djupare.
Någon bankade på dörren. Jag tryckte på spolknappen och såg inehållet av min magsäck spolas ner och försvinna ur mitt liv. Jag öppnade dörren och stod öga mot öga med Gustav.

-Ähum, sa han när han såg mig. Man kunde tydligt se att jag nyss gråtit. Han slog armarna om mig och kramade om mig.
-Hur är det, Agnes? Viskade han i mitt öra.

Jag skrattade.

-Nu mår jag bra, sa jag glatt och kramade tillbaka. Tack, lade jag tyst till. Han nickade och började gå tillbaka mot parkeringen, där bussen stod.
-Vi ska åka nu, sa han. Jag nickade och följde utan ett ord med honom.
-Äntligen kommer du, ropade Tom när jag och Gustav steg in i bussen. De hade förvandlat min säng till en soffa igenoch Bill och Paola satt på den och läste en tidning. Georg och Tom satt på en soffa mittemot. Jag satte mig bredvid Paola. Jag lät min blick vandra i rummet. Ingen hade märkt mina rödgråtna ögon. Vilken tur. Jag passade på att torka mina kinder med nederdelen av linnet, när ingen såg. Tur att jag inte sminkat mig, för då hade kinderna varit helt svarta.
-Kolla, Agnes, sa Paola och vände min uppmärksamhet mot tidningen. Jag flämtade till. Hela mittuppslaget var täckt av bilder på mig och Georg. På en höll vi varandra i handen, en annan kramades vi på, och såklart flera stycken när jag red på hans rygg. Någon vid signeringen och de hade till och med fått en bild när vi kysstes i bilen. Jag förstod med ens vad Tom menat med att de skulle skriva en massa om mig och Georg, och nu var jag inte lika glad för det. Nu spelade det roll. Jag såg flyktigt åt Toms håll, men han hade hörlurar på sig och blundade. Georg och Gustav pratade intensivt om något på tyska och Bill läste redan en annan tidning.
-Vad är det, Agnes? Viskade Paola på svenska. Inte för att hon behövt viska, eftersom killarna inte förstod oss, men på något sätt kändes det nödvändigt. Jag såg stelt på bilderna, följde orden som skapade rubrikerna med blicken, utan att förstå något, annat än namn. Jag valde att inte svara.
-Jag går och lägger mig, sa jag kort och gick den korta biten till Georgs säng. Jag lade mig ner och drog för skynket, så att ingen såg in. Sedan kurade jag ihop mig i fosterställning och blundade hårt. Bilderna av mig och Georg flimrade omkring i mitt medvetande, omöjliga att bli av med. Hur gärna hade jag inte velat att det var mig och Tom, och inte mig och Georg på dem. Jag mindes kyssen, som kändes väldigt långt borta, och jag mindes hans underbara ögon.

Paola

-Hur är det med Agnes, viskade Bill, efter att Agnes lagt sig i Georgs säng och dragit för skynket.

Jag ryckte på axlarna.

-Jag har ingen aning.

Jag såg oroligt mot sängen. Vad var det som pågick bakom skynket? Borde jag gå till henne? Hur mådde hon egentligen? Efter en stund så stod jag inte ut längre, så jag reste mig upp och gick på tå fram till sängen. Jag lyssnade spänt. Jag hörde snyftningar. Hon grät. Jag drog förskräckt undan skynket och såg på henne. Hon låg i fosterställning med ryggen mot mig men när hon märkte mig så såg hon först på mig med en tom blick, innan hon blundade och fortsatte gråta. Jag kröp in och la mig bakom henne, med armarna om hennes midja och pussade henne på huvudet. Jag ville inte att hon skulle må dåligt. Efter ett tag snyftade hon inte lika häftigt längre, men tårarna fortsatte att rinna nerför kinden.

-Agnes, började jag, men tystnade. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag ens säga? Hon blundade fortfarande, och ett tag trodde jag att hon somnat, tills hon började prata tyst.
-Han kommer aldrig älska mig, sa hon tomt. Hon såg in i väggen, och jag var inte säker på om hon sagt det till mig eller till sig själv.
-Säg inte så, började jag tafatt.
-Jag säger vad jag vill, och förresten är det sant, sa hon surt. Han är inte intresserad av ett förhållande, han vill ha engångsligg.

Hon tystnade och blundade igen. Jag höll inne tårarna. Aldrig förr hade jag hört henne prata så tomt, så bittert. Aldrig förr hade jag hört henne med så mycket smärta i rösten. Aldrig.
Jag reste mig försiktigt och drog åter för skynket. Sedan gick jag till Tom och ställde mig framför honom. Efter ett tag öppnade han ögonen och såg oförstående på mig. En tår föll nerför kinden. Han drog av sig hörlurarna och öppnade munnen för att prata, när jag smällde till honom så hårt jag kunde. Hans huvud for bakåt och han skrek till. Georg, Gustav och Bill såg frågandes på mig. Jag torkade bort tåren och satte mig bredvid Bill igen. Han frågade inte vad som hänt. Han såg bara ledsamt på mig. Tom såg först surt på mig, innan han såg bort mot sängen där Agnes låg. Han reste sig upp och gick bort mot den. Försiktigt kikade han bakom skynket, innan han snabbt drog tillbaka huvudet, som om han sett något han inte borde ha sett. Och han borde inte ha sett Agnes så ledsen och sårad. Men det gjorde han. Jag önskade så att det sved i honom, vetskapen om att det var hans fel.
Efter ett tag gick han bort mot sin säng och la sig ner.