It´s only for you

15

Paola

Filmen var klar. Trots att Tom skadat sig hade vi njutit av den. Bill skrattade tills han grät. Våra blickar möttes. Det var ett tidlöst ögonblick. Jag hade aldrig någonsin känt såhär i hela mitt liv. Värme spred sig igenom hela min kropp, och jag kunde inte sluta le.
Som solsken under en regning dag, och Bill var min regnbåge.
Under täcket tog jag försiktigt hans hand. Han kramade den, och släppte den inte under hela filmen.
Gustav och Georg hade varit snälla och städat upp i badrummet efter filmen. Agnes hade hjälpt dem. Bill hade suttit med Tom en stund, innan han gick och la sig.

Alla de andra sov. Bara jag var vaken. Jag tänkte.
Jag tänkte på Georg och Agnes. Funderade på hur stark deras vänskap blivit, hur glad han gjorde henne. Men jag visste att hon inte var kär i honom, det var bara vänskap. Och Georg kände detsamma, det såg jag. Sedan tänkte jag på Tom. Hur rädd Agnes blivit när hon såg honom ligga där. Hennes tårar som rann ner på hans kind. Som små kärlekstårar, som ville rädda honom till varje pris.
Sedan hur hon behärskat sig och tagit hand om honom. Hon visste precis vad som skulle göras. Jag kände mig så stolt över henne. Och så tacksam.
Sedan tänkte jag på Bill. På trycket från hans hand mot min. Hans blickar och leenden. Hans underbara läppar.
Jag kände en plötslig lust att bara krama om honom och kyssa honom varje gång han log mot mig.
Johan fick mig aldrig att känna så. Aldrig. Han var en skitstövel. Jag förstod inte hur jag någonsin kunnat älska honom. Nej, honom älskade jag inte. Det var Bill.
Ja, jag älskade honom.
Jag satte mig upp i sängen. Ja, jag älskar Bill, tänkte jag. Min blick for till hans säng. Hans ögon var öppna, och såg på mig. Han var vaken. När han såg att jag mötte hans blick log han varmt. Sedan reste han sig upp. Månskenet lyste upp hans hår, och kropp. Han hade bara pyjamasbyxor på sig. Han gick förbi mig med ett busigt leende, in på toaletten. Jag satt kvar en stund, innan jag snabbt reste mig upp och följde efter honom. Han satt på golvet och väntade på mig. Jag låste dörren efter mig.

-Hej, sa jag tyst. Han log bara. Jag satte mig bredvid honom och han la armarna om mig.
-Hej, viskade han och lutade huvudet mot mitt. Hans andedräkt kittlade mig på kinden och jag log.

Ett tag satt vi bara tysta. Det var en perfekt tystnad.
När Bill tillslut bröt tystnaden, visste jag inte hur länge vi suttit så.
Då yttrade han namnet jag inte ville höra nu. Inte här.

-Johan, sa han tyst.

Jag ville skrika.

-Hur länge har ni varit tillsammans? Frågade han tyst.
-Två år, sa jag försiktigt.
-Du... älskar honom? Frågade han. Jag stelnade till och vände mig om. Det var mörkt i rummet, men jag kunde precis urskilja hans ögon. Jag skakade bestämt på huvudet.
-Jag älskar honom inte, sa jag. Han är en skitstövel.
-Så, du ska göra slut?

Jag nickade.
Återigen var det tyst. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst. Han smekte sakta över mitt hår. Tystnad.
Nu var det min tur att bryta den.

-Bill, sa jag försiktig.
-Mm?

Stopp, for en tanke genom mitt huvud. Tänk om han inte älskar mig. Tänk om...

-Paola?

Jag mötte hans blick igen.

-Jag älskar inte Johan, sa jag. Han förblev tyst.
-Jag älskar honom inte, fortsatte jag. För... jag älskar dig, sa jag.

Tystnad.

-Jag älskar dig, upprepade jag.

Plötsligt kramade han om mig. Han tryckte mig till sig, som om han aldrig någonsin ville släppa mig igen. Och det ville han inte.

-Åh, Paola, sa han och suckade. Ich liebe dich!

Han kysste mig på kinden.
Ich liebe dich!
Det förstöd jag.

Våra läppar möttes. Sakta, försiktigt, mjukt. Äntligen. Hans hand på min rygg, den andra på kinden. Mina händer på hans mage och hals. Jag lekte med hans hår, drog honom närmare mig. Jag öppnade försiktigt munnen, och kände hans tunga mot min.
Bill var min regnbåge. Han färgade mitt liv i all världens färger.
Ja, han gjorde mig lycklig.

Resten är suddigt. Kyssen utvecklades, han kysste mig på halsen, magen. Jag blundade.
Kläder åkte av, vi la oss ner på det kalla golvet. Han underst, jag överst. Vi rullade runt och jag kände kylan från kaklet, men det gjorde inget. Inget i världen kunde förstöra denna stunden. Det var bara han och jag. Äntligen.