It´s only for you

ANDY... It´s only for you!

EPILOG

Agnes

-Du är så vacker, sa Tom och log mot mig. Jag tryckte hans hand. Jag höll faktiskt med.

Vi stod framför en helfigursspegel, och betraktade våran spegelbild. Han, lika vacker som alltid, och jag, frisk med en stor och fin och perfekt rund mage. Vi betraktade den lyckligt. Min hand, som vanligt, smekte den försiktigt. Långsamt. Han höll handen ovanför min, och vi kände efter.
Det ligger ett litet barn där i.

-Vi är så vackra, sade jag och kysste honom. Han kysste mig med sån glöd, att jag nästan tappade balansen. Vi skrattade, när jag grep tag om bordskanten för att inte falla omkull.
-Vi blir sena, sade jag och suckade. Han nickade.
-Varför ställde vi oss framför spegeln då? Du vet ju att vi alltid fastnar där.

Jag skrattade. Ja, självklart fastnade vi alltid där. Vi älskade att stå framför spegeln, för det kändes som att se på ett stort familjeporträtt. Allt var perfekt. Barn i magen, ring på fingret, och så våra händer ihopflätade.

-Jag tror vi skulle testa att matcha kläder, sa jag fundersamt. Just det, så var det. Vi såg ner på våra kläder. Jag hade på mig ett par svarta jogginbyxor och hans t-shirt. Han hade på sig en exakt likadan, med svarta jeans till. Vi skulle på en liten fest, och eftersom hans t-shirts var det enda som passade mig, tänkte vi att vi skulle matcha helt. Vi ställde oss framför spegeln igen, denna gången för att se hur det såg ut med kläderna.
-Vi är så döcoola, sa han och log sitt stora busiga leende, som, precis som alltid, gjorde mig svag i knäna. Vi vände oss om för att gå, när han hoppade till.
-Jag glömde, sa han och försvann in i garderoben. Snart kom han tillbaka med en vi keps i handen. Jag log när han satte den på mitt huvud. Jag passade inte i keps, men om han tyckte det så, vem var jag att säga emot.
-Äntligen kommer ni, sa Paola och Bill. De reste sig ur fåtöljen och öppnade dörren. Tom log och hjälpte mig att sätta på mig skorna, medan jag satt ner på en stol. Jag nådde inte ner till fötterna längre, vilket han tyckte var väldigt roligt. Han passade alltid på att kittla mig under fötterna, när han skulle hjälpa mig.
-Du är så barnslig, klagade jag och knuffade till honom med foten. Han log och kysste mig på foten. Jag skrattade igen. Smutsig sko, rätt åt honom.
-Skynda er nu, sa Bill otåligt. Tom skrattade och hjälpte mig upp. Vi gick nerför trapporna och hoppade in i taxin som väntade utanför.

Festen var liten, och bara för familj egentligen, men självklart fanns där fotografer. När vi steg ur bilen knäppte de bilder som galna, och självklart låg all fokus på mig och Tom. För några veckor sedan hade vi gått ut med vårt förhållande, och min graviditet, för allmänheten. Det var på en stor prisgala, och Tom hade bett att få hålla tal. Under talet hade han bett mig komma upp på scen, och där hade han friat. Den dagen hamnade genast under ”bästa dagen i mitt liv” genren. En genre som var full av bästa dagar. För varje dag med Tom Kaulitz var den bästa dagen i mitt liv.
Tokio Hotels fans hade delade åsikter om vårt förhållande. Vi hade fått både hatbrev och lyckoönskningar, samt en hel hög med barnkläder och leksaker. Vi hade blivit påhoppade på stan, och jag hade råkat ut för en massa elaka ord, som missade mig varje gång. Allt jag hörde, när folk skrek h*** till mig, var Toms röst i mitt huvud. ”Du är vacker.”

-Tom, där är du, skrek någon, jag inte kände igen. Någon kusin tror jag. Vi gick mot honom, när någon skrek mitt namn. Vände oss om. En tjej stod några meter bort, bredvid en fotograf. Hon såg förbannad ut.
-JÄVLA FETTO, skrek hon till mig och skrattade. Jag såg ner på magen. Log åt den, och kände nästan hur mitt barn log tillbaka. Gick fram till tjejen. Hur gammal var hon? Sexton?
-Varför säger du så? Undrade jag tyst. Tom var strax bakom mig, och hade sin hand på min axel, betryggande.
-Jag hörde att du hade bulimi förut, sa hon kaxigt. Jag nickade.
-Du hörde rätt.
-Du är så jävla fet, vet du det? Sa hon sedan. Tom tog ett steg mot henne men jag hindrade honom.
-Är det kanske bara så att du är avundsjuk, för att det är Tom Kaulitz barn i min mage? Undrade jag.
-Jävla h***, spottade hon. Jag suckade och vände mig om.
-Kom älskling, sa jag till Tom och började dra i honom. Han såg surt på tjejen.
-Jag vill... slå henne, sa han mellan sammanbitna tänder.
-Gör något mot henne som kommer göra ont istället, föreslog jag. Han såg på mig.
-Som vadå?

Jag blinkade och han skrattade.

-Åh, det, sa han. Jag nickade, och han lade handen bakom min nacke och drog mig till sig.
-Jag älskar dig Agnes, sa han.
-Jag älskar dig Tom Kaulitz.

33

Agnes

-Skynda dig, skrek jag och drog med Georg. Varför lade hon på? Hade det hänt något? Georg ökade farten och vi körde genom Berlin. Jag hoppades bara att han visste var det låg. Skulle polisen hinna dit före? Åh, jag hoppades inte, för jag ville själv banka skiten ur den idioten.

Efter ungefär tre evigheter så var vi framme. Jag såg ingen polis. Snabbt öppnade jag dörren och hoppade ut innan Georg ens hunnit stanna bilen. Han skrek något efter mig men jag hörde inget. Sprang in i restaurangen och såg mig omkring. Hittade badrummet och rusade in där. Stannade andfått och såg på scenen framför mig. Paola låg på golvet. Hon blödde ur huvudet. Näsan och pannan. Framför henne stod Johan och en annan fet snubbe, och de sparkade på henne, där hon låg. Hon såg bedjande på mig, men kunde inte öppna munnen. Jag blev så rasande. Sprang så snabbt jag kunde och hoppade på Johan bakifrån. Han blev så förvånad att han föll omkull. Jag passade på att ta hans hår och banka huvudet hårt i golvet. Jag måste ha fått någon slags adrenalinkick, för jag fortsatte slå på honom. Han måste ha slagit tillbaka, men jag kände inget. Snart kom två feta armar, och höll fast mig bakifrån. Jag sparkade till Johan i ansiktet, och han ramlade ihop lealös på golvet. Samtidigt vred jag mig ur mannens grepp och sparkade honom på smalbenet. Han skrek till och såg på mig, sedan på Johan. Han vände sig om för att springa ut , men blev stoppad av Georg som precis steg in i badrummet. När han såg mig och Paola, slog han till mannen i ansiktet, så att även han tuppade av. Jag vände mig om och rusade fram till Paola.

-Gumman, viskade jag. Hon grät och tryckte min hand.
-Det gör så ont, sa hon tyst. Jag nickade och klappade henne på kinden.
-Jag vet, men allt kommer bli bra nu, jag lovar.

Hon blundade och fler tårar rann nerför hennes kind. Jag såg på Georg.

-Polisen är här, sa han. Och en ambulans.

Jag nickade.

 

Paola

Öppnade försiktigt ögonen. Var var jag någonstans. Kände igen täcket som låg över mig, och kände även igen rummet jag låg i. Jag var hemma hos Bill. Satte mig upp i sängen. Var jag ensam här?

-Hallå? Ropade jag.

Plötsligt hördes en massa ljud samtidigt. Fötter som sprang över golvet, och röster. Snart kom Agnes och Georg inrusande i rummet.

-PAOLA, skrek Agnes och slängde sig bredvid mig i sängen. Hon pussade mig över hela ansiktet, snabbt, men ändå försiktigt.
-Hur mår du underbara människa? Undrade hon oroligt. Georg skrattade åt henne. Jag log och kramade om henne.
-Jag mår bra nu, sa jag och log stort. Hon ställde sig upp och kramade Georg. Först då såg jag henne på riktigt. Så smal. På bara en vecka hade hon gått ner så otroligt mycket i vikt. Hennes armar var otroligt smala. Jag rös. Georg såg att jag såg det, och satte ner Agnes i sängen. Sedan satte han sig ner bredvid mig.
-Johan kommer aldrig såra dig mer. Han har skickats tillbaka till Sverige, och kommer antagligen hamna i fängelse eller något. Du behöver inte oroa dig för det. Var bara glad.

Jag log men såg ändå oroligt på Agnes som bara log strålande mot mig.

-Bill är påväg hit, han borde komma i vilken sekund som... sa Georg men avbröts av ringklockan. Han log stort och gick ut i hallen för att möta dem. Agnes såg osäkert på dörren. Hon kröp ihop i sängen och försökte gömma sin kropp med armarna. Åh, hon såg så liten ut, så liten och rädd, att det gjorde ont i hela mig. Snart kom Bill in i rummet och sprang fram till mig.
-Åh, älskade underbara Paola, viskade han och kysste mig djupt. Jag började gråta, och han drog mig intill sig. Jag begravde ansiktet i hans hår, och släppte ut all rädsla jag känt. Han klappade mig lugnande på huvudet och lät mig gråta.
-Hur mår hon? Hörde jag Toms röst. Georg svarade.
-Hon verkar må bra. Läkarna säger att hon bara behöver vila. Hon har stukat foten, och det läker inom några dagar, om hon inte stödjer på det.
-Men såret i pannan, sa Agnes sedan, mer till mig och Bill, än till Tom och Georg. Det kommer läka, men lämna ett ärr.

Hon reste sig och gick fram till mig.

-Förlåt Paola, förlåt att jag inte kom tidigare. Förlåt, jag hade kunnat stoppa det...
-Det var inte ditt fel, sa Tom och gick fram till henne. Han lade handen på hennes axel, men hon ryggade undan.

Tårar glänste på hennes kind. Hon såg sådär liten och ynklig ut igen. Jag ville bara krama om henne och viska att allt skulle bli bra. Men något i mig sa att det inte skulle fästas i hennes huvud. Något med henne, fick mig att känna, som om inga ord skulle få henne att förstå. Hon var liksom bortom hjälp nu. Men jag ville ändå skrika till henne. Du kommer bli lycklig igen.
Hon reste sig upp plötsligt och gick ut ur rummet. Tom vände sig om för att följa efter, men Georg stoppade honom.

-Vi går hem, sa han och mötte min blick. Ta hand om henne, bad jag i tankarna, och han log, ett stort typiskt Georg-leende och lämnade sedan rummet. Tom ville följa efter men Bill tog tag om hans handled och stoppade honom.
-Inte nu, sa han tyst. Tom mötte hans blick och sjönk ner på sängen. Han begravde ansiktet i händerna.

 

34

Tom

Fan fan fan fan fan fan fan. Helvetes jävla skit.
Jag gick fram och tillbaka i mitt rum. Mitt äckliga, stinkande rum. Ja, det stinkte faktiskt. Det stank av otrohet, smärta och förtvivlan, och jag stod inte ut. Sparkade till en hög med kläder på golvet. Vems var det? Hennes, mina... eller Sandras? Åh, jag stod inte ut längre. Varför kunde jag inte få hålla om henne nu? Hålla om henne och berätta hur mycket jag älskar henne.
Men självklart var allt detta mitt fel. Jag sköt undan henne. För vadå? Mitt ex. För att jag hade sex med mitt ex. Varför lärde jag mig aldrig? Jag blev alltid så full på fester, att jag tillslut hade sex med någon. Det var liksom en vana, men ingen ursäkt. Hade man flickvän så var det annorlunda. Jag borde ha varit försiktigt. Men jag tänkte mig inte för.

-FAN, skrek jag och slog knytnäven i väggen. Bankade mitt huvud mot samma vägg. Hårt. Ville bara banka bort allt. Slå bort det som hänt. Spola tillbaka tiden. Hon var alldeles för bra för mig, och jag sårar henne. Åh, vilken idiot jag var.
-Jag älskar dig, viskade jag. Sedan såg jag upp i taket. Jag måste bevisa det. Jag älskar henne och ska bevisa det.

Sjönk ner på golvet. Hur skulle jag bevisa det?

-VARFÖR ÄR JAG ETT SÅNT JÄVLA FYLLO?! Skrek jag frustrerat.

Stannade sedan upp. Ja, jag var ett fyllo. På fester bara drack jag, för att verka cool. Men hur coolt är det egentligen, när man förstör sitt eget liv?
Jag ska sluta dricka helt, tänkte jag. Sluta dricka, och sluta vara full på fester. Då, när jag är redo ska jag bevisa det för henne. Jag ska bevisa för henne att jag är beredd för ett för ett förhållande.
Jag reste mig upp och skulle gå ut i köket, när jag snubblade på klädhögarna. Ramlade omkull och svor till. Gnuggade mitt huvud, när jag plötsligt fick syn på en sak. En iten flaskliknande sak. Den hade rullat in under en byrålåda. Jag sträckte fram handen och drog fram den. Stirrade på den. Satte mig upp och gnuggade huvudet. Höll upp flaskan i ljuset. I den låg det några små piller. Vita. Jag hällde ut ett i handen. Var det Agnes? Huvudvärkstabletter kanske. Bill kom in i rummet och såg förvirrat på mig och sedan på min hand.

-Ska du droga Agnes? Sa han förfärat. Jag såg först oförstående på honom, men sen gick ett ljus upp för mig.
-Tror du det är det..? undrade jag honom. Han gick närmare.
-Det ser ut som det, sa han och studerade pillret. Jag såg förvånat på honom.
-Sen när blev du en expert på detta? Undrade jag misstänksamt. Han kliade sig besvärat i bakhuvudet.
-Åh, minns du inte grekland? När SAKI visade oss vad vi skulle se upp med. Jag tror ett piller han visade såg ut såhär... Har för mig att det är sånt som ska lösas upp i sprit, sen kan man göra precis vad som helst, för man ser ingen skillnad på rätt och fel längre.

Såg på honom en stund. Han såg på mig och förstod.

-JA, skrek jag och kramade om honom. Han som stått framåtlutad föll omkull på marken och skrek han med. Snart kom Paola in och stirrade på oss.
-Vad gör ni? Undrade hon förvånat. Bill for upp och ställde sig bredvid henne.
-Du får inte stödja på benet, älskling, sa han och lyfte upp henne. Hon skrattade och kysste honom.
-Men det lät misstänksamt så jag var tvungen att kolla, klagade hon.
-Kom så lägger vi dig i soffan istället, sa Bill. Hon nickade.
-Tom, gör du frukost? Undrade Bill sedan. Jag nickade frånvarande. Gick in i köket och började ta fram mackor och pålägg. Plötsligt fylldes min kropp med nytt hopp. Tänk om jag verkligen blivit drogad. Tänk om jag kunde bevisa det för Agnes.

Tappade en syltburk i golvet.
Bevisa.
Agnes.
Sandra.

-JA, skrek jag igen och lämnade köket. Bill kom ut i hallen och såg surt på mig.
-Vadfan gör du?
-Jag måste prata med Sandra, skrek jag och drog på mig skorna. Tre sekunder senare var jag borta.

 

Agnes

Helvetes jävla skit.
Vad ska jag göra?
Jag stegade fram och tillbaka i vardagsrummet. Georg och Gustav satt i soffan och såg oroligt på mig.
Fan fan fan, tänkte jag.

-Jag är gravid, sa jag enkelt. Killarna nickade.
-Tom är deffinitivt pappan, sa jag sedan. De nickade plågsamt.
-Nu måste jag berätta det för honom, fortsatte jag. Fast jag hatar honom och fast det gör ont att prata med honom.
-Han måste veta, även om han gjort fel, sa Gustav.
-JAG VET, skrek jag frustrerat. Jag vet ju det.

Georg hoppade upp och kramade om mig.

-Jag kan säga det, föreslog han. Jag skakade på huvudet.
-Jag måste göra det, sa jag tyst.

Han räckte mig telefonen. Jag suckade och slog Toms nummer, snabbt. Höll luren mot örat. Tre signaler gick fram innan någon svarade.

-Tom, sa jag och pustade ut.
-Agnes? Svarade Paola. Jag rynkade förvirrat pannan. Vad fan?!
-Paola, varför svarar du?
-Åh, Toms telefon låg bredvid mig, och jag svarade för att han är borta.
-Åh, var är han? Undrade jag tyst.
-Jag vet inte... sa Paola. Men Bill vet, lade hon till.

Jag hörde hur hon ropade till Bill, som om han var väldigt långt bort.

-Bill, vart gick Tom?

Jag hörde Bill svara, någonstans. Sa han ”Andra”?

-Han gick till Sandra, sa Paola förvirrat.

Sandra. Sandra. Namnet fastnade och jag såg henne framför mig. I hans säng. Med hans armar runt sig. Sandra, hans ex.
Jag tappade telefonen och rusade ut ur rummet, in i badrummet. Skrek bort smärtan och slog knytnäven i kakelväggen.
Varför försökte jag ens? Om han ville ha henne, så fick han ta henne. Varför brydde jag mig ens?

-Agnes, Paola sa att... började Georg men jag skrek åt honom, och han tystnade. Jag tog närmaste föremål, en tvålförpackning, och slängde den på honom. Han gick fram mot mig och kramade om mig.
-Förlåt, sa jag. Han kramade bara om mig hårt. Vi sjönk ner på golvet och jag började gråta häftigt.
-Jag är bara jobbig, grät jag. Jag förstör allt.
-Nej, sa Georg och såg mig allvarligt i ögonen.
-Vi vill bara att du ska bli lycklig, sa han. Vi gör vadsomhelst för det.

-Agnes, vill du äta något?

Jag såg upp. Gustav stod framför oss med en macka och en kopp te i handen.
Jag reste mig vingligt upp och tog koppen i handen. Gick sedan förbi honom, in i vardagsrummet.

-Agnes, du måste äta, sa Georg försiktigt. Jag skakade på huvudet.
-Agnes, ditt barn...
-Hans barn, rättade jag honom.
-Erat barn.
-Jag vill inte ha det.
-Du måste äta.
-Nej.

 

35

Tom

-Sandra, du måste hjälpa mig, sa jag allvarligt.

Jag satt i hennes kök, mittemot henne. Hon var precis likadan som när vi var ihop. Blond, bimbo, blond. Enda sättet att förklara det på. Och det var exakt sådana tjejer jag tände på. Förut. Inte nu. Nu var det bara Agnes jag tände på. Som jag ville ha. Sandra äcklade mig. Hennes utmanande attityd, och hennes klädsel. Det var uppenbart att jag blivit drogad.

-Hjälpa dig?
-Ja, du måste berätta att du drogade mig, sa jag desperat.
-Drogade dig? Undrade hon förfärat. Det har jag aldrig gjort, sa hon stolt. Jag höll fram burken mot henne.
-Om du hellre vill att ja går till polisen, sa jag och gjorde en ansats att resa mig upp. Hon ställde sig hastigt upp.
-Okej, okej, sa hon och gjorde en besegrad gest. Jag nickade och drog med henne ut i hallen.
-Skynda dig, sa jag allvarligt.

Vi skyndade oss hem till Georg och ringde på. Gustav öppnade, och fick syn på mig tillsammans med Sandra.

-Tom, sa han plågat. Jag tror inte det är bästa sättet att berätta...
-Jag måste förklara, sa jag och knuffade mig förbi honom. Jag drog in Sandra i vardagsrummet och mötte Agnes och Georg som satt i soffan. Stannade framför dem. Agnes såg förvånat, och skrämt från mig till Sandra, och svalde nervöst. Jag hatade mig själv för att det var jag som fått henne att se så liten och sårad ut. Men nu skulle jag ställa det till rätta.
-Tom, jag tror inte att... sa Georg men jag avbröt honom.
-Jag gjorde det inte med flit, sa jag. Agnes fnös.
-Vi har hört det förut, sa hon.
-Men det är verkligen sant. Jag kunde inte rå för vad jag gjorde. Hon... sa jag och pekade anklagande på Sandra, som verkade krympa på stället. Hon drogade mig, sa jag och slängde åt dem flaskan med tabletter. Georg studerade den nyfiket, men Agnes tittade inte.
-Snälla titta, sa jag försiktigt. Hon vände huvudet mot Sandra.
-Vad gör horan här? Undrade hon.

Sandra gav ifrån sig ett morrande läte, men jag gav henne en allvarlig blick och hon tystnade.

-Hon ska säga sanningen, sa jag. Att hon drogade mig.

Agnes såg nyfiket på Sandra. Sandra suckade djupt.

-D-det är sant, sa hon svagt. Jag drogade honom, så han skulle komma tillbaka till mig. Förlåt.

Jag gick fram till Agnes och satte mig på knä precis framför henne.

-Snälla, tro mig. Från och med nu ska jag aldrig mera dricka, och jag ska aldrig någonsin såra dig mer.

Hon såg rakt in i mina ögon och studerade mig långsamt. Försiktigt, försiktigt nickade hon och lutade sig fram. Jag lade mina armar försiktigt runt henne.

-Jag älskar dig, viskade jag.

Tystnad.

-Jag är gravid, viskade hon tillbaka. Jag hoppade tillbaka lite. Såg på henne.
-Är... är det sant? Undrade jag.

Hon nickade bara.

 

Agnes

Reste mig upp och gick ifrån honom. Började vandra runt på golvet. Såg på Sandra. Betraktade hennes ansikte. Vad såg jag i det? Rädsla, avsky. Avskydde hon mig? För att jag hade Toms kärlek. Var hon rädd för att förlora Tom eller för att bli åtalad. Äh, vad fan brydde jag mig om det? Jag hoppades innerligt att hon skulle kvävas av den rädslan, och att avskyn skulle fräta sönder hennes inälvor. Vad mig beträffade kunde Tom lika gärna utsättas för samma sak. Visst han blev drogad, men han hade inte behövt dricka all den spriten från början. Samtidigt avskydde jag mig själv. Jag hade också druckit. Varför kunde jag inte också låtit bli, för hans skull?
Helvete, jag stod inte ut med det.

-Jag vill inte ha det, muttrade jag. Han reste sig snabbt upp.
-Menar du att?

Jag nickade.

Det gick emot allt jag någonsin tyckt och sagt om abort, men jag klarade inte av att ha hans barn i min mage.

-Agnes, är det för att barnet är mitt? Undrade han försiktigt. Vad var han, tankeläsare? Stannade upp i mitt oändliga vandrande.
-JA, skrek jag bara och blundade hårt. Fick en plötslig lust att slå på något. Någon. Gick fram mot Tom. Han såg oroligt på mig. Jag slog med knytnäven på hans bröstkorg. Slog mer och mer. Han stod bara kvar och lät mig slå.

 

(ÅH, ni ska bara veta vilken vacker syn jag har framför mig samtidigt som jag skriver detta!!! Önskar alla kunde se det just nu, men antar att ni får skapa er egna bild.. ska inte störa mer XD)

 

-JAG KAN INTE, skrek jag frustrerat och slog ännu mer. Bankade på hans bröstkorg.
-JAG KAN INTE MÖRDA MITT BARN, skrek jag och tårarna rann. Han gjorde en plötsligt rörelse framåt och så var jag i hans armar. Äntligen. Hans armar runt min tunna kropp. Hans trygghet runt min svaghet. Hans hjärta, som långsamt dunkade mot mitt skenande, brutna.

 

Keep me safe inside
Your arms like towers
Tower over me

 

-Jag vet, viskade han.
-Det är ditt barn, grät jag.

Vi satt på golvet. Utan att jag märkt det hade alla andra försvunnit. Vi var ensamma i vardagsrummet. Vart tog de andra vägen? ÅH, vad bryr jag mig? Jag sittter på golvet, med Toms armar runt mig, tänkte jag. Jag lutade huvudet mot hans axel. Hans blöta axel. Blöt av mina tårar. Tårar av lättnad. Tårar av glädje, och utmattning.

-Jag älskar vårt barn, viskade jag.
-Jag vet, svarade han. Det gör jag också.

Jag såg upp på honom.

-Men jag älskar dig mest just nu Agnes, sa han allvarligt. Jag har alltid och kommer alltid älska dig.
-Lämna mig inte, sa jag matt.
-Åh, det kommer jag aldrig göra, sa han. Aldrig.

Jag blundade och lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Mot hans hjärta, som fortsatte dunka lugnande mot mig.

 

36

Nu var jag med Tom igen, men kampen var inte över. Jag hade ett barn i magen, som behövde näring, men jag vågade inte äta. Jag fasade för att bli tjock, var rädd för vad Tom skulle tycka om mig. Var så jävla rädd att bli lämnad igen.
Vi satt vid köksbordet. Tom framför mig, med en kopp te i händerna. Jag hade en macka framför mig. Han såg uppmuntrande ut, men jag vågade ändå inte stoppa i den i munnen.

-Agnes, du är inte tjock, du är underviktig, sa han allvarligt.
-Jag kommer bli tjock, sa jag tyst.
-Självklart, sa han. Jag såg upp. Du har ett barn i din mage. Vårt barn, och vårt barn behöver näring, så det kan bli tjockt och fint i din mage. Men det kommer inte göra dig tjock.
-Du kommer inte gilla mig när jag är tjock, sa jag tyst. Så tyst att jag hoppades att han inte hört det. Men det hade han. Han reste sig upp ur stolen och var genast framme vid mig.
-Agnes, sa han tyst. Jag kommer alltid älska dig. Alltid. Du är så jävla perfekt för mig. Du får mig att skratta, och du är så envis. Det älskar jag med dig. Att du har så mycket av ett barn i dig, i ditt beteende.

Han smekte min kind.

-Du kommer bli den bästa mamman i hela världen. Det vet jag.

Jag såg ner i golvet.

-Du har rätt, sa jag tyst.

Han sköt mackan mot mig.

-Du äter, och jag dricker inte, sa han.
-Lovar du?
-Ja, vi ska slåss för detta tillsammans. För oss, och för vårt barn.

Jag nickade sakta.

-Tack Tom, viskade jag. Han kramade om mig, hårt.

Jag stoppade mackan i munnen, och åt som om jag aldrig ätit förut. Först nu märkte jag hur utsvulten jag var.

-Mer, sa jag förvånat. Han skrattade.
-Absolut, sa han. Och jag tror jag ska äta något med.
-Vår första famljemiddag, sa jag och höjde mitt mjölkglas för att skåla. Han skålade med sin tekopp. Sedan började vi skratta igen.
-Åh, vad jag har saknat detta, sa han mellan skrattsalvorna. Han hittade plötsligt min mun och vi kysstes äntligen.

Tom Kaulitz, jag ser verkligen fram emot vår framtid, tänkte jag i mitt huvud.

 

Paola

Satt framför spegeln. Bill bredvid mig och Agnes och Tom bakom oss. Georg och Gustav stod i dörröppningen. Det var dags. Såg på Bill och han log uppmuntrande. Tänkte på vad han sagt dagen innan. ”Du kommer alltid vara vacker, och ärret kommer inte förändra det.”
Med de orden i huvudet sträckte jag ut fingrarna mot bandaget över mitt huvud. Drog loss den lilla tejpbiten som höll ihop det. Sedan började jag linda bort bandaget. Snart var det borta, och det satt bara ett plåster kvar. Jag suckade, blundade, och drog bort det snabbt. Öppnade försiktigt ögonen. Såg på det avlånga strecket över ögat, som varit ett stort sår.

-Wow, det syns knappt, sade jag förvånat. Bill log och kramade om mig bakifrån.
-Ser du, du behövde inte oroa dig, sa han.
-Tack, Bill, sade jag. Studerade ärret noga, och tänkte tillbaka på hur jag fått det. Det var från ett slag, som Johan gett mig. Men han måste ha haft en kniv eller något i handen. Jag hade i alla fall tur. Lite djupare och jag hade inte överlevt.
-Johan var en idiot, sa Agnes, och jag mötte hennes blick. Efter en vecka såg hon redan mycket friskare ut, och det gjorde mig så glad.
-Men han är ute ur ditt liv, sade hon sedan. Jag nickade och log stort.
-Betyder det att vi kan gå på festen ikväll, undrade Georg glatt. Vi skrattade. Han hade tjatat om att få dansa i flera dagar nu. Ibland blev han så otålig, så han drog med sig Agnes, som var den enda som tillät det, runt i vardagsrummet, där de dansade, som galna, tills Tom tvingade dem att sluta. Han var så rädd om Agnes nu, även om han inte var överbeskyddande. Och glöden hade kommit tillbaka i hennes ögon när hon såg på honom.

Vilken lycklig familj vi var ändå, tänkte jag glatt och nickade åt Georg. Han hurrade och sprang ut i hallen för att sticka hem till sig.

SLUT

31

Paola

En vecka. En vecka sedan han ringde. Sedan dess hade jag inte hört något från honom. Inget ord.
Jag hade inte berättat för Bill och det tänkte jag inte göra heller. Jag var så tacksam över tiden vi haft tillsammans.
Men tiden hade ju kunnat tillbringats annorlunda. Den senaste veckan hade handlat om Agnes och Tom. Inte för att det gjorde mig något. De var mina vänner och jag gjorde allt för dem. Det var bara det att det var min sista vecka med Bill och det hade varit roligare om vi kunnat spenderat den åt varandra. Med varandra. Inte bara fokus på Tom och Agnes. Agera som brevduvor mellan dem. Tom som ber om ursäkt ständigt, och Agnes som svär åt honom. Hon bodde hos Georg nu, och han nämnde inget om vad de pratade om. Tom bad honom hela tiden prata med henne, men vi visste inte om han verkligen gjorde det, även om han sa det. Agnes ändrade i alla fall inte åsikt och vägrade prata med någon. Hon ville inte ens prata med mig. Bara Georg fick vara i närheten av henne. Det enda han sade var att hon slutat äta helt. Det enda han fick i henne var te. Ändå spydde hon ofta, sa han också. Det hängde inte ihop.
Jag var på väg till Georg för att försöka prata med henne igen. Bill skulle säkert ha följt med men han var på väg till något viktigt möte. Istället hade jag hans underbara röst i huvudet, samtidigt som jag promenerade.

-Har du det bra? Undrade jag glatt.
-Nej, stönade han i telefonen. Det är så otroligt TRÅKIGT här...

Nu grät han nästan. Jag skrattade.

-Du överlever nog, sa jag lugnande.
-Ja.. kanske... men jag saknar dig.

Jag stannade upp och stirrade rakt fram, in i ett par iskalla ögon och ett stort äckligt leende. Fan. Var det ”dags”?

-Ähum, Bill, sa jag tyst.
-Ja?
-Jag älskar dig, sa jag allvarligt. Så otroligt mycket.
-Och jag älskar dig Paola.

Han tog de sista stegen fram till mig och tog telefonen ur min hand. Han fällde ihop den och log stort.

-Beredd? Frågade han. Jag svalde.
-Vad vill du mig?

Han skrattade.

-Jag vill bara ha dig tillbaka, sa han enkelt.

Jag fnös.

-Och för att få mig tillbaka hotar du med att mörda dem jag älskar?

Han ryckte på axlarna.

-Det bevisar väl att jag gör allt för dig, sa han och böjde sig fram för att kyssa mig. Jag ryggade tillbaka, men han tog tag om min handled och drog mig till sig.
-Nu ska vi inte vara såna, sa han och tryckte sina läppar mot mig. Jag blundade hårt. Varför hände detta? Jag var ju så lycklig med Bill. Kunde jag inte få vara lycklig då?
-Du kommer inte undan med detta, sa jag kyligt. Han log och tryckte sina läppar mot mig igen.
-Självklart kommer jag komma undan med det... Och snart kommer du inse att det är mig du vill ha, och då kan vi åka tillbaka till Sverige.

Jag hoppade undan men han höll hårt i min handled. För hårt.

-Jag tänker inte åka tillbaka, sa jag surt.
-Du kommer visst följa med mig tillbaka, sa han och log. Han drog med mig tvärs över gatan.

 

Agnes

Fan, nu mådde jag sådär illa igen. Rusade upp ur sängen och in i badrummet. Hävde mig över toaletten och spydde upp innehållet i min mage. Det var konstigt, för jag hade inte ätit något på flera dagar. Bara druckit te. Ändå hittade min mage något att spy upp. Det var... fel.

-Agnes, hörde jag Georgs röst. Jag spolade och reste mig upp. Tvättade ansiktet i handfatet och gick ut till Georg. Våra blickar möttes.
-Vad är det? Undrade jag.
-Jag tog med en sak... sa han och räckte mig en påse. Jag öppnade den och såg ett litet avlångt paket i det. Mötte hans blick.
-Tror du att...? undrade jag osäkert.
-Det är en möjlighet, sa han. Jag blundade hårt.
-Det skulle förklara en del, sa jag. Han nickade.
-Okej, sa jag bara och backade in i badrummet och stängde dörren. Jag hörde hur han satte sig ner utanför och väntade. Gick fram till toaletten och satte mig ner. Tog fram paketet och öppnade det. Drog ut en liten pinne. ”Kissa på änden och vänta i tre minuter. Om det blir ett plus är det positivt, ett minus betyder negativt,” läste jag från kartongen. Jag andades ut. Okej, det var dags.

Jag drog ner trosorna och satte mig på toaletten. Blundade och försökte koncentrera mig. Det var inte det lättaste precis. Men på något vis klarade jag det, och snabbt drog jag upp trosorna och spolade igen. Tvättade händerna och gick ut till Georg.

-Ähum, vi ska... vänta tre minuter, sa jag besvärat. Han nickade och drog mig till sig. Jag satte mig i hans knä med hans armar runt mig. Han kramade om mig hårt.
-Jag finns alltid här för dig, viskade han. Vad som än händer. Glöm aldrig det.

Jag nickade.

-Vad ska det visa? Undrade han och såg på den. Jag blundade hårt.
-Ett plustecken är positivt, och minustecken negativt, sa jag tyst. Jag kände hur han nickade. Öppnade försiktigt ena ögat och såg på honom.
-Agnes, det är... positivt, sa han. Jag gapade och ryckte till mig pinnen. Stirrade på det lilla lilla plustecknet på den. Stirrade men kunde inte fatta.
-Det är sant, sa han. Du är gravid.

 

32

-Det kan inte vara sant, försökte jag återigen. Jag drog testet ur hans hand och stirrade på det. Plus. Jävla helvetes plustecken. Jag stirrade på det, ihärdigt, som för att försöka förvandla tecknet till ett minus. Det borde inte vara så svårt för ett plustecken att bli ett minustecken, tänkte jag. Det är bara två små streck som försvinner. Snälla försvinn. Snälla snälla snälla försvinn.
-Agnes? Frågade Georg. Jag såg upp från köksbordet. Han ställde en kopp med rykande pepparmyntste framför mig, tillsammans med en macka. Jag såg på honom.
-Hur är det? Undrade han oroligt.
-Bra, tror jag... hurså? Svarade jag tyst.
-Ehm, du mumlade ”snälla snäll snälla” om och om igen.'
-Åh, sa jag dystert och nickade. Jag lade ifrån mig testet och drog koppen intill mig. Smuttade lite på den heta drycken och blundade. Kände mig så tung i hela kroppen. Tung och äcklad. Spysmaken gick inte bort. Han puttade diskret fram mackan mot mig. Jag puttade undan den. Han satte sig ner bredvid mig.
-Agnes, sa han allvarligt. Du är inte smal någonstans. Tom låg inte med henne för att hon var smalare än du, det vet du.
-Ja, du har sagt det några gånger nu, sa jag. Han brukar bli så full som han var då, och nu mindes han inte vem han var, eller vem hans flickvän var. Men det ändrar inget. Han borde kunna hålla sin kuk i styr, om han verkligen älskar dig.

Georg tryckte min arm.

-Du behöver inte bli smalare, du är perfekt, sa han tyst. Jag nickade sakta. Det kändes inte så.
-Okej, jag vet att jag inte kan tvinga i dig maten, men jag kan be dig äta, sa han igen. Jag skakade på huvudet.
-Agnes, det är inte bara du som behöver näring. Tänk på att du har ett barn i magen nu. Du måste fokusera på det. Även om du inte ska behålla det, så behöver det bli friskt i din mage.

Jag blundade hårt. Han hade rätt, och det hatade jag. Än en gång sköt han försiktigt mackan mot mig. Jag svalde. Försiktigt sträckte jag ut en darrande hand mot den. Tog tag om den och lyfte upp den. Han log uppmuntrande mot mig när jag höll den framför munnen. Åt helvete med det, tänkte jag och tog en tugga. Tuggade lite på den och kände smaken av bröd och ost blandas med saliv i min mun. När jag tuggat lite tog jag mod till mig och svalde det. Såg på Georg. Han log stort.

-Du klarar det, sa han. Jag nickade och tog ännu en tugga. Egentligen älskade jag ostmackor, men det kändes så ovant, och så fel. Förresten hade jag kvar spysmaken i munnen. Det smakade inte alls gott. Äcklat lade jag ifrån mig den halvätna mackan. Han tryckte min hand.
-Det är en början, sa han. Jag nickade.
-Försök tänka på att du inte gör det för att skada dig själv, utan för att skydda någon du älskar.
-Älskar? Undrade jag förvirrat.
-Det är ditt barn, Agnes. Klart du älskar det, lika mycket som det älskar dig.

Jag nickade. Lät handen vandra över magen. Den kändes precis likadan som alltid. Platt, och revbenen kändes igenom. Jag försökte puta ut med magen så mycket som möjligt, och föreställde mig hur det skulle vara att vara gravid. Såg upp mot Georg och log.

 

I thought I was a fool for no one
But oh, baby, I'm a fool for you

 

Paola

Vi var framme vid hans hotell. Det var lika risigt som det i Paris. Jag skyggade för alla blickar, männen gav mig. Så hungriga. Giriga. Kåta. Johan drog in mig i en hiss och sedan in i hans rum.

-Vi ska bara stanna över natten, sa han. Jag såg surt på honom.
-Jag ska sticka och handla lite sprit och cigg, sa han sedan och såg på klockan. Jag sken upp. Skulle han lämna mig ensam nu?
-Men för att du inte ska rymma, ska min vän Walter vakta dig, sa han sedan och öppnade dörren. In steg en fet, äcklig skallig man. Jag svalde.
-Då går jag, Walter, sa Johan. Mannen nickade och Johan försvann. Jag stönade och satte mig på sängen. Walter satte sig bredvid mig. Han såg hungrigt på mig och jag ryste. Sedan tändes ett litet hopp i mig. Kanske detta var min chans. Jag satte mig lite närmare honom.
-Hej Walter, sa jag och log så flirtigt jag kunde. Han log tillbaka.
-Vad säger du om att skita i Johan, sa jag. Han såg oförstående på mig. Jag lade undan all äckel jag kände när jag såg på honom och böjde mig fram mot honom, precis framför hans ansikte. Böjde mig fram lite till så att våra läppar nästan möttes, men bara nästan. Han log och tog plötsligt kontrollen, vilket jag lät honom göra. Han slängde ner mig i sängen, med sig ovanpå. Precis vad jag ville. Nu var jag bara tvungen att vänta på rätt tillfället, och slå ner honom. Hur det skulle gå visste jag inte.

Han började kyssa mig vilt i ansiktet och på halsen, och klämde på mina bröst. Jag sköt bort alla känslor jag kände och fokuserade på det jag gjorde. Måste bort härifrån. Detta var enda sättet jag kom på. Blundade och började knäppa upp hans byxor. Äcklat kände jag hans stånd. Åh, gud. Jag gjorde mig beredd, stoppade ner handen och... klämde åt så hårt jag kunde. Han skrek till och hoppade undan från mig. Jag passade på att sparka honom mellan benen. Han gjorde ett tafatt utfall mot mig men jag smällde till honom över käften. Han trillade ner på golvet och vred sig i smärta. Jag hittade hans jacka, tog hans mobil och sprang ut ur rummet. Sprang bort från hissen, ifall Johan skulle komma tillbaka. Det måste finnas en annan utgång. Jag såg ett fönster och sprang fram till det. Tryckte upp det och såg ut. Ungefär en meter ifrån mig fanns en stege. Jag blundade snabbt, innan jag vände mig om för att se om någon stod där. Ingen där och ingen på gatan utanför. Jag svalde och stoppade ut benen ur fönstret. Stoppade ner mobilen i fickan och sträckte mig efter stegen. Jag nådde inte. Jag stönade högt. Samtidigt hörde jag röster bakom mig. Bekanta röster. Fan. Jag tog ett djupt andetag och hoppade från fönstret mot stegen. Jag landade på den, men höll på att tappa taget. Gled ner och brände handen mot teglet. Svor och tog ett nytt tag om stegen. Så snabbt jag orkade började jag klättra neråt. När jag nådde sista steget och det fortfarande var ca tre meter kvar till marken började jag förtvivlat gråta. Såg upp mot fönstret. Johan stack ut sitt huvud och fick syn på mig.

-Paola din jävla idiot, skrek han.

Jag försökte sluta gråta men det gick inte. Han fick inte se mig såhär sårad. Jag tog ett beslut och hoppade ner från stegen mot marken. Varför hade jag klackar på skorna egentligen? Jag kände en klack gå av när jag landade, vilket fick min fot att hamna helt fel, och något knakade till. Jag ramlade omkull och skrek till. Johans ansikte försvann ur fönstret. Han var på väg ner.

-Res dig upp, Paola, sa jag högt. Jag tvingade mig att stå. Skon var sönder. Jag drog av mig båda skorna och försökte stödja på foten. Det gjorde otroligt ont, men var inte helt omöjligt. Jag torkade bort tårarna och började gå bort från hotellet. Måste bort snabbt. Snabbt. Snart började jag springa, trots att smärtan i foten skrek ut i protest. Jag skrek också, och grät, men jag fick inte stoppa. Jag sprang bort från Johan, mot Bill.

Fiskade snabbt upp mobilen. Vem skulle jag ringa? Polisen? Ja... men vilket nummer är det då? Jag kunde inte tysklands telefonnummer. Bill då? Men jag hade inte lärt mig hans nummer utantill. Jag sprang ännu snabbare medan jag knappade in det enda numret som satt inpräntat i mitt huvud. En ringsignal. Två. Tre.

-Hallå? Sa hon.
-AGNES, skrek jag lättat.
-Paola? Är det du? Fan vad oroliga vi har varit. Bill ringde och sa...
-HJÄLP MIG, skrek jag och knuffade undan människorna som var i min väg.
-Vad är det? Sa hon genast.
-Johan, flämtade jag. Jag sprang in i en restaurang. Såg mig om efter toaletten och rusade in där. Låste in mig i ett bås och sjönk ihop på golvet.

-Vad har han gjort?

Jag masserade min onda fot. Den var alldeles röd och svullen.

-Han.Kidnappade.Mig, flämtade jag fram. Jag.Slog.Ner.Hans.Kompis, fortsatte jag.
-Va?!
-Sen hoppade jag tre meter och jag tror min fot är sönder, stönade jag.
-Paola, var är du någonstans? Frågade hon. Jag såg mig omkring.
-I en restaurang, men jag vet inte vilken, sa jag.
-Du måste ta reda på det, sa Agnes allvarligt.
-Jag är inne på toaletten, sa jag. Om jag går ut. Tänk om han ser mig.
-Du måste, annars vet vi inte vart vi ska gå.

Jag andades ut. Okej, here goes.

-Jag ska kolla, viskade jag. Jag smög ut ur båset, och ut ur toaletten. Försiktigt. Hade jag inte varit livrädd just nu, hade jag nog skrattat åt minen jag visste Agnes hade just nu. Oro och Panik. Känslor hon inte visade ofta. Jag var ute i restaurangen nu. Såg mig om och hittade menyer.
-”Don Corleone pizzeria” läste jag. Jag kände på mig hur hon nickade. Sedan sade hon det vidare. Antagligen till Georg.
-Paola, vi är påväg. Bara stanna inne på toaletterna och vänta på oss. Lägg inte på. Bara prata med mig.

Jag nickade och backade in på toaletten igen. Ignorerade alla frågande blickar folk gav mig.

-Vi har ringt polisen också, sa Agnes. Jag hörde att hon var utomhus nu. Hörde hur hon steg in i en bil.
-Okej, sa jag och darrade. Satte mig på toaletten och lutade huvudet bakåt mot väggen.
-Berätta något roligt, sa jag tyst till henne. Pigga upp mig.
-Något roligt? Undrade hon. Hon tänkte efter en stund. Då vet jag något du skulle älska, sa hon sedan.
-Vadå för något?

-klick-

Jag stirrade på telefonen. ”Inget batteri” stod det. Sekunden senare dog den.

-VI SÅG HENNE GÅ IN HÄR, VAR ÄR HORAN? Skrek någon. Jag ryckte till och tappade mobilen. Johan var i restaurangen. Ännu mer tårar föll. Jag skyndade mig att låsa båset. Kröp ihop på toaletten och drog upp knäna till ansiktet.
-Walter, kolla toaletterna, skrek Johan. Jag svalde.
-Snälla skynda dig, Agnes, viskade jag och blundade hårt. Tårarna letade sig fram bland slutna ögon och föll ner på det vita kakelgolvet.

29

Tom

Agnes, Paola och Bill kom tillbaka en timme innan festen började. De hade verkligen varit ute hela dagen. Jag fattade inte hur de orkade. Agnes slängde armarna om mig, kysste mig länge, innan hon och Paola försvann in i badrummet. Man kunde numera höra fniss och låga skratt där innifrån, men jag hade gett upp att spionera för länge sen. Bill kom fram till mig, där jag väntade i köket, framför en kopp te.

-Vad tycker du? Undrade han och höll upp ett par svarta tajta byxor, med remmar överallt.
-Wow, de är så... Bill, sa jag och retades lite. Han kastade en ond blick mot mig och höll upp en vit skjorta med röda rosor och döskallar på.
-Ska jag ha denna till eller en vanlig svart t-shirt? Undrade han. Jag log. Vanligtvis brukade han inte fråga om råd, men jag antog att Paolas närvaro gjorde honom nervös.
-Ta skjortan brorsan, sa jag och log stort. Han nickade kort och försvann sedan. Jag suckade och skakade lite på huvudet. Han var otroligt nervös. Så onödigt. Jag drack upp mitt te och gick in i mitt rum. Tog fram två stora t-shirts och ett par byxor. Drog på mig byxorna snabbt och stod sedan en stund framför spegeln. Höll upp den svarta t-shirten med en stor hand på först och sedan en vit med en massa text på. Stod där en stund, när plötsligt ett par händer smög sig runt min bara midja. Jag log och vände mig om.
-Hej snygging, viskade jag och kysste henne.
-Hej, svarade hon och slängde bort den vita t-shirten. Jag log och drog på mig den svarta. Hon tog ett steg bak och jag fick se hela henne. Hon hade en svart klänning. Toppen var en lackkorsett och underdelen var av tyll. Hon hade satt upp håret i en knut och sminkat sig enkelt. Jag tog ett steg fram igen och kysste henne.
-Du. Är. Så. Vacker, mumlade jag mellan lätta kyssar. Hon skrattade lätt.
-Det är du med, sa hon och kramade mig.

-Ni är båda jättevackra, sa Gustav och vi vände oss om. Men festen börjar. Vi måste dra.

Vi nickade och följde efter honom ut.

-Let's party.

 

Agnes

Okej. Hur hamnade jag här? Mår så jävla illa. Måste ha druckit alldeles för mycket. Vad var det jag drack egentligen. Min blick föll på en omkullfallen flaska vid min sida. Starköl. Usch, det värsta jag vet.

-Agnes, mår du bra? Hördes Paolas röst från andra sidan toalettbåset. Jag svarade henne genom att böja mig ner över toaletten och spy högt och tydligt.
-Åh, uppenbarligen har du druckit för mycket.
-Åt jag spagetthi idag? Undrade jag dumt, när jag såg innehållet i toaletten.
-Nej?
-Hmm, då är det kanske min tunntarm jag ser, svarade jag och fnittrade tyst.
-Agnes, du är inte rolig.
-Nej, jag är bara jävligt full, sa jag och fortsatte fnittra. Hon suckade.
-Ska jag be Georg skjutsa dig hem? Han är den enda som inte druckit.
-Okej, mumlade jag och försökte resa mig upp. Spolade ner spagetthi eller tunntarmarna och låste upp. Hon kollade medlidande på mig.
-Se inte så på mig, stönade jag och gick fram till handfatet. Jag sköljde ansiktet i kallt vatten och vände mig om.
-Var är Tom? Undrade jag.
-Jag.. jag tror han åkte hem. Bill nämnde det... Jag vet inte riktigt, sa hon tveksamt. Jag nickade. Bäst att åka hem då också, tänkte jag.

Vi lämnade badrummet och mötte Georg. Efter att jag svimmat på dansgolvet hade han hjälpt mig hit, men sedan hade han fått vänta utanför. Tänk att han fortfarande var här. Så snäll. Jag kramade om honom och han tog förvånat emot mig.

-Kör du hem henne? Undrade Paola. Hon mår inte så bra.
-Självklart, sa Georg och började gå mot utgången med mig i sin famn.
-Vi ses senare, ropade jag tillbaka till Paola. Hon svarade nog men jag hörde inget.
-Nu får vi se till att få hem dig. Jag tror Tom är hemma med, så han får ta hand om dig. Jag måste ju tillbaka och ta hand om dessa fyllehundarna, när de supit klart. Man tror inte det, men Bill kan verkligen dricka.
-Paola också, skrattade jag fram. H-hon kan verkligen suuupa. Fniss.

Georg fortsatte prata men allt förvandlades till surr och tomma ord för mig. Jag var så otroligt trött. En säng verkade väldigt lockande.

Plötsligt stod vi innanför vår dörr.

-Klarar du dig nu? Undrade Georg. Jag log och kramade honom.
-Jag har ju min älskade underbara snälla omtänksamma Tom som tar hand om mig, sa jag och log stort.
-Precis, sa Georg och kramade om mig innan han stängde igen dörren.
-Toom, ropade jag genom huset. Jag var väldigt hes så min röst hördes inte så bra.

Skakade på huvudet och fick av mig jackan. När jag skulle dra av mig skorna ramlade jag omkull och började fnittra okontrollerat. Reste mig mödosamt upp och gick mot sovrummet. Öppnade dörren och tände lampan. Log stort när jag såg en stor hög i sängen med ett täcke över. Dags för överraskningsmomentet, tänkte jag och smög fram mot högen. Drog bort täcket och överraskningen var... att han inte var ensam.
Jag gapade. I sängen låg Tom, naken, med armarna runt en annan tjej. En smal, perfekt, übersminkad bimbo, i stringtrosor.
Det var... kladdigt. Överallt. Han mumlade något i sömnen och vände på sig. Snarkade högt. Åh, vad jag älskade hans snarkningar. Plötsligt var de som knivhugg djupt i hjärtat.

Släppte täcket över dem igen. Sprang ut ur rummet, in i badrummet. Spolade ansiktet under kallt vatten, tills jag kände mig någorlunda nykter. Tårarna blandades ut med vattnet, och mascaran smetades ut. Jag torkade ansiktet med en mjuk handduk, och storgrät samtidigt. Varför hände detta?

Jag tror jag somnade i badrummet, på det kalla golvet, med en mjuk handduk tryckt mot min kind.

 

30

Vaknade av kylan. Sträckte på mig. Fan, stel i hela kroppen. Reste mig mödosamt upp och sträckte på mig. Jävlar vilken huvudvärk jag hade. Och torr i halsen var jag också. Gick fram till handfatet och drack lite vatten. Passade på att skölja ansiktet också. Mötte min spegelbild. Så blodsprängda ögon. Jag torkade ansiktet. Vad gjorde jag här? Gick ut i korridoren och fick syn på klockan. Fyra på morgonen. Stannade upp utanför sovrumsdörren. Vad hade jag gjort i badrummet egentligen. Gråtit hade jag nog med. Såg på dörren som stod på glänt. Minnet kom som ett slag i ansiktet. Hade jag verkligen sett honom. Tillsammans med... någon annan?
Tassade försiktigt fram till dörren. Kikade in. Täcket låg på golvet. I sängen låg han, med armarna om henne. De låg närmare än jag mindes. Alldeles för nära varandra. Tårarna började rinna nerför kinden. Jag smög in i det andra sovrummet, där Paola och Bill sov. Georg måste alltså vara hemma nu. Jag bytte snabbt om till Paolas myskläder och lånade hennes telefon. Gick ut i vardagsrummet igen. Tårarna vägrade sluta rinna. Varför hände detta? Det hade ju varit så perfekt. Han och jag. Han älskade mig, jag älskade honom. Och så slutade det med att jag blev lämnad kvar. Dumpad för någon snyggare. Bättre. Vackrare. Smalare. Åh, helvete. Jag slog mig i huvudet.
Fick på mig en jacka och skor. Lämnade lägenheten bakom mig. Aldrig att jag skulle gå in dit igen, lovade jag mig själv.

En kvart senare stod jag utanför Georgs dörr och tackade gudarna eller vemfan som helst för att han inte bodde alldeles för långt bort från tvillingarna. Jag tryckte på knappen och en gäll signal lät igenom hela huset. Snart öppnade Georg och såg mig.

-Vad har hänt? Frågade han förskräckt. Jag började gråta ännu häftigare. Han kramade om mig och hjälpte mig in i lägenheten. Lade mig i hans säng.
-Tom... otrogen, lyckades jag få fram mellan snyftningar och skrik. Han klappade mig på kinden och drog täcket över mig.
-Bara sov nu, imorgon får vi ta itu med detta, viskade han.

Tröttheten, spriten och smärtan tog ut sin rätt och jag somnade efter en stund.

 

Tom

Slog upp ögonen. Vilken konstig känsla. Som att vakna ur en mardröm. Jag försökte gnugga sömnen ur ögonen. Det var mörkt i rummet, men ändå ljust ute. Morgon. Helvete vilken huvudvärk jag hade. Måste ha druckit jävligt mycket. Sträckte på mig, och stötte emot en kropp. Ett stort leende spreds över mitt ansikte. Agnes. Så underbart att vakna upp bredvid henne.
Blundade och lät handen vandra över hennes kropp. Från magen upp över brösten, för att hamna vid kinden. Smekte den, och fick tag på en hårslinga. Hmm, den var lockig. Och när jag drog ut den så var den alldeles för kort för att tillhöra... Hade Agnes klippt sig?
Satte mig tvärt upp, vilket inte lindrade baksmällan. Såg på min sängkamrat. Det var inte Agnes.. Det var... Sandra?! Vad gjorde hon här?
Jag hoppade över henne och landade på golvet. Helvete, varför var jag naken? Säg inte att vi... knullade. Försökte hitta mina kläder, som låg slängda överallt i rummet. Fick tillslut på mig ett par rena kalsonger och ett par mysbyxor. Lämnade sovrummet och gick ut i korridoren. Det första jag såg var Agnes nya högklackade skor och läderjacka, mitt på golvet. Hade hon inte haft på sig dem på festen? Det betyder att hon redan varit här. Hade hon sett mig och Sandra. Hade hon missuppfattat allt? Eller kanske.. fanns det inget att missuppfatta. Jag hade legat naken, stupfull i en säng med ett ex, också naket. När jag tänkte efter hade jag nog sett en använd kondom på golvet. Så fast jag var stupfull och bedrog den enda kvinnan jag någonsin älskat, tänkte jag ändå på att skydda mig. Jävla ironi.
Rusade in i Paolas och Bills rum. De kanske visste något. Jag drog undan täcket och sparkade till Bill.

-Aj, vad i helve... började han men jag knuffade ner honom på golvet.
-Vad vill du? Stönade han och masserade sitt huvud.
-Har ni sett Agnes? Skrek jag desperat. Paola vände sig om och såg surt på mig.
-Är hon inte med dig?
-Nej, jag... jag... började jag. Fan också. Rusade ut i hallen igen. Om jag vore Agnes, vad skulle jag göra? Självklart gå till den enda hon kunde prata med om hur idiotisk jag är. Georg.

Drog på mig en tröja och ytterkläder innan jag lämnade lägenheten. Sprang snabbt mot hans lägenhet och ringde på. Snart öppnade han och jag rusade in i lägenheten.

-Är... hon... här? Flämtade jag. Jag satte mig utmattat ner i en stol. Han tecknade åt mig att vara tyst och pekade mot sitt sovrum.
-Hon gråter, sa han tyst. Det tog henne en timme att somna, efter att hon gråtit och skrikit.
-Vet du vad som... började jag men han avbröt mig.
-Hon lyckades nämna det hon sett. Sen har hon ju drömt också, rätt högt. Så jag är väldigt insatt i det.
-Fan också, jag vet inte vad jag... började jag.
-Te? Avbröt han mig med. Jag gick med på att sätta mig i köket och han fixade en kopp te till mig.
-Tom, jag tänker inte döma dig, sa han tyst. Du var alldeles för full för att minnas eller veta vad du höll på med. Jag vet hur det är, jag har sett det förut. Har ju festat med dig rätt ofta, och det brukar sluta såhär. Men, du måste tänka till. Du är i ett förhållande nu. Man kan inte bara supa sig full och ligga med främlingar. Det går liksom inte längre. Och Agnes.. Du anar inte hur det påverkade henne. Hon har precis börjat lita på dig, efter att ha varit jättetveksam och osäker på om du verkligen ville ha henne eller inte. Så jag tror det kommer bli väldigt svårt för henne att förlåta. Om du inte förklarar riktigt riktigt bra.

Jag nickade.

-Då får jag väl förklara riktigt riktigt bra, sa jag och tog ett djupt andetag. Jag reste mig upp och gick in i sovrummet.

Hon sov tungt. Täcket täckte halva ansiktet. Mascaran hade runnit längs hennes kinder. Kudden var väldigt svart också. På golvet låg det tusentals små pappersnäsdukar, ihoprullade. Att få se henne så var som ett knivhugg i bröstet.
Jag tog mod till mig och gick fram till henne. Drog ner täcket lite och böjde mig över henne.

-Agnes? Viskade jag. Jag skakade lite på henne.
-Mhmm, mumlade hon. Jag sa hennes namn igen. Nästan ännu tystare.
-T-tom, viskade hon efter en stund.
-Jag är här, svarade jag. Hon öppnade ögonen, men det var inte samma glittrande ögon. De var så matta, tomma. Som att se in i en grotta. Ihåliga. Ännu ett knivhugg i bröstet.
-Jag älskar dig, viskade hon tyst. Lite för tyst.
-Och jag älskar dig, så otroligt mycket, svarade jag och böjde mig fram för att kyssa henne. Hon ryggade undan.
-Bara för att... du inte minns... betyder det inte att jag glömmer, sa hon kyligt. Jag hoppade tillbaka.
-Förlåt Agnes, det var inte meningen, jag trodde...
-Du trodde vadå? Att jag inte skulle komma hem och upptäcka dig i säng med en.. äcklig blondin, skrek hon. Trodde du att jag skulle ta god tid på mig, så att du skulle hinna städa bort allt efter ditt svek. Trodde du att jag skulle förlåta dig, som jag gjorde häromdagen?
-Agnes, jag menade inte att... försökte jag men jag visste inte vad jag skulle säga.
-Jag älskar henne inte längre, sa jag och ångrade mig en sekund efter. Hon visste inte att Sandra var mitt ex. Så det lät som om...
-DET HINDRADE DIG INTE FRÅN ATT KNULLA HORAN, skrek hon och reste sig upp. Hon knuffade till mig, så att jag ramlade omkull. Stod på golvet och såg rasande på mig.
-Fattar du hur ont det gjorde att se dig så? Jag älskar dig förhelvete, skrek hon och rusade ut ur rummet. Jag hörde hur badrumsdörren smälldes igen. Georg kom in i sovrummet.
-Det där var inget bra sätt va, undrade jag försiktigt. Han skakade på huvudet.
-FÖRSVINN HÄRIFRÅN, skrek Agnes innifrån badrummet. Det hördes på rösten att hon grät. Jag suckade.
-Snälla, Georg, prata med henne. Förklara att...

Jag tystnade.

-Nej, det finns inget att förklara. Jag var en idiot. Jag bara hoppas vi kan bli vänner igen, för jag vill inte förlora henne helt.
-Jag kommer prata med henne, sa Georg tyst.

Jag reste mig upp och gick ut i hallen. Såg tyst på Georg innan jag gick.

-Jag.. vet inte, sa jag bara. Han nickade.
-Inte jag heller, Tom.

-En vecka senare -

 

26

Agnes

-Det var en fantastisk teater, sa jag och log stort. Min hand höll hårt i Toms. Jag hade faktiskt inte släppt taget om honom på hela kvällen. Och även om jag släppte taget ibland, för att klia mig på hakan eller rätta till korsetten så var han alltid snabb att fånga min hand igen. Varje gång han gjorde det såg jag på honom och vi log stort båda två. Fanns det någon lyckligare människa i världen än vi två? Nej, det tvivlar jag på. Det var som en spotlight lyste upp marken han stod på, och varje leende var som en solstråle ut till de andra, som inte delade hans plats i ljuset. Bara mig hade han valt att ta med. Så vi gick tillsammans, uppfyllda av ljus och lycka.

När teatern var slut gick vi till en pizzeria.

-Vi gick alltid hit när vi var barn, sa Tom och vinkade till mannen i kassan. Mannen vinkade glatt tillbaka.

När vi ätit böjde sig Paola fram och viskade att hon, Bill, Georg och Gustav skulle till en klubb. Jag och Tom var alltså ensamma hemma ett tag. Jag såg på honom och blinkade. Det måste utnyttjas.
Så fort vi kommit innanför dörren kysste han mig. Jag hann inte ens ta av mig skorna, och han försökte redan dra av mig jackan jag haft på mig. Jag kysste honom minst lika vilt, och drog av kepsen och jackan direkt. Vi var tvungna att stanna upp en stund, för att ta av oss skorna, innan han lyfte upp mig och kysste mig passionerat. Jag smekte hans nacke och började kyssa honom på kinden och ner mot halsen. Han skrattade tyst och bar in mig på sitt rum. Han la ner mig på den stora sängen och började kyssa mig över hela ansiktet. Jag skrattade när han nafsade mig på läppen och i öronsnibben och jag fortsatte att smeka hans nacke. Han satte sig gränsle över mig och jag satte mig upp och drog av hans tröja. Han drog av min också, och slog sedan armarna runt mig. Han viskade mitt namn och suckade.

-Tom, viskade jag och kysste hans nakna bröst, eftersom jag inte nådde högre. Han småskrattade ner i mitt hår, samtidigt som han knäppte upp min BH. Han slängde bort den och la mig ner i sängen igen, innan han började kyssa mig på halsen, axeln, nyckelbenet och brösten. Jag blundade och njöt av stunden. Denna stunden var bara vår, ingen kunde ta den ifrån varandra.

Han fortsatte neråt och kysste min mage, lekte lite med min navel som fick mig att skratta högt. Han såg på mig, frågande och jag log, innan han började knäppa upp mina byxor. Jag lyfte på mig så att han kunde dra dem av mig, och slängde iväg dem också. Jag tog tag om honom och vi rullade runt så att jag låg på honom nu. Han såg förvånat men glatt på mig, när jag började kyssa mig neråt mot hans byxlinning. Jag knäppte snabbt upp dem och han lyfte sig så att jag kunde dra av dem. Snabbt drog jag av det sista plagget på min kropp, trosorna och la mig bredvid Tom. Bara ett par kalsonger var nu mellan honom och mig. Han kysste mig hett, och våra tungor lekte nyfiket och upphetsat med varandra. Han drog av kalsongerna och la sig ovanpå mig.

-Jag älskar dig, viskade han, samtidigt som han trängde in i mig. Jag älskar dig, Agnes.

Jag tryckte hans huvud mot mitt och andades in hans doft. Vår andning blev tyngre och tyngre. Jag lutade huvudet mot kudden och såg upp mot taket. Jag slöt ögonen.

Solens strålar väckte mig. Jag stönade och drog täcket över ansiktet. Jag kände en rörelse bredvid mig och hoppade förskräckt till och ur sängen. När jag såg honom ligga i sängen, med slutna ögon och ett mjukt leende över läpparna suckade jag glatt och la mig ner igen. Jag drog täcket över oss två och kysste hans panna. Han mumlade något och la armarna runt mig och drog mig närmare honom. Jag blundade och koncentrerade mig bara på värmen från hans kropp och andetagen på min hud. Denna stunden var oslagbar. Till och med bättre än att träffa Bert McCracken, fastslog jag glatt.

 

-Latmaskar, vakna, skrek Bill och hoppade ner i sängen. Vi stönade och såg surt på honom. Paola kom efter honom och hoppade på mig. De kysstes länge. Tom stönade och drog kudden över huvudet. Jag skrattade och knuffade ner Paola från min mage. Hon rullade på Tom som skrek till, och sedan in i Bills famn. Tom kröp närmare mig och kröp ihop i mina armar. Jag kysste hans panna och såg på Bill och Paola som låg och hånglade där Tom nyss legat.
-Ville ni något särskilt eller? Undrade jag surt. Tom mumlade något.
-Vi bara undrade vad vi ska göra idag, sa Bill.

Vi var tysta en stund innan Tom stönade.

-Vi har den där dumma intervjun, sa han lågt. Bill suckade.
-Vadå? Undrade Paola.
-BRAVO, svarade Tom kort.
-Det blir väl spännande, sa jag entusiastiskt.
-Antar det, muttrade Tom.
-Men kom igen då, skrek jag och hoppade ur sängen. Paola hjälpte till att dra av täcket från killarna som gömt sig under det. När Bill reste sig upp insåg jag att jag bara hade trosor på. Han blev genast röd i ansiktet och kollade bort. Tom gapskrattade, och jag skyndade mig att ta på en bh också. Bill och Paola lämnade rummet medan jag och Tom klädde på oss.

Georg och Gustav kom också, och jag hoppade genast på Georg och kramade om honom. Han sa åt mig att jag såg mycket lyckligare ut, och att jag verklien lyste. Jag kramade honom igen och kysste sedan Tom. Min älskade Tom.

-Det var verkligen en bra uppvisning i Paris, sa reportern.

Det var live sändning och killarna satt i en stor lokal, med flera kameror pekandes på sig. Reportern hade ställt flera frågor, och det hade pågått i ungefär tjugo minuter. Det började bli klart.

-Tack, sa Bill och log ett bländande leende. Fansen skrek och viftade med flaggor, med killarnas ansikten på.
-Vi har bara några få frågor kvar, sa hon.
-Detta är något som vi alla är nyfikna på. Både fans och media. Hur är det med er och kärleken? Bill?

Jag mötte Paolas blick och log. Vi stod bakom scenen och såg på dem på en liten skärm. Bill log stort och tog ett djupt andetag innan han talade.

-Jag har faktiskt träffat någon, sa han, och genast skrek alla fans som besatta. Reportern skrattade.
-Berätta, bad hon.
-Det är en väldigt rolig historia, sa Bill och sken upp. Vi träffades i Paris, där vi av misstag tilldelats samma rum som två tjejer. Det visade sig sedan att tjejerna skulle på samma festival som vi skulle uppträda på, även om de aldrig hört talats om oss. Så lärde vi känna varandra, och det var även så jag och Paola blev kära och tillsammans.

Reportern log ivrigt. Detta var tydligen en väldigt bra historia.

-Du då Tom? Har du träffat någon?

Allas blickar riktades mot Tom, och fansen väntade spänt. Han såg först på Bill, sedan på reportern, på fansen, och in i kameran, innan han harklade sig. Han bet sig i läppen innan han suckade.

-Ähum, nej, sa han kort och såg ner i golvet. Jag gapade. Hade jag verkligen hört rätt.
-Jag är fortfarande singel, sa han glatt och blinkade åt reportern. Bill, Georg och Gustav såg på honom, och Georg såg rasande ut, innan han reste sig upp och lämnade scenen. Jag såg inte mer, jag sprang iväg, ut ur rummet, genom en korridor. Jag såg inte vart jag sprang, och slog tillslut huvudet i en dörr, och ramlade ner. Det sista jag mindes var Georg som ropade mitt namn, innan allt blev svart.

Det enda jag kunde höra nu var hans röst.
Jag är fortfarande singel.

 

27

Jag öppnade ögonen. Jag låg fortfarande i korridoren. Georg höll om mig och viskade något jag inte förstod.

-Tom, din idiot, skrek han, och såg bort mot ett annat håll. Jag kunde inte se vem han skrek åt, men jag hade en aning. Georg vände huvudet mot mig och fixerade sina ögon i mina.
-Han menade det inte så, han vill bara inte att media ska få reda på det, Agnes. Han älskar dig, det måste du förstå.
-TOM, DIN JÄVEL, FÖRKLARA FÖR HENNE!

Snart kom Tom och böjde sig över mig.

-Agnes, förlåt mig, sa han och hans ögon glänste. Jag ville bara inte att media skulle lägga sig i, Agnes. Det skulle bli kaos. Snälla, tro mig!!

Jag nickade matt. Allt föll på plats. Varför blev jag ens upprörd?

-Förstår du?

Jag nickade och log.

-Självklart, sa jag tyst. Han log och kysste mig.
-Tom, sa Bill. Jag såg först nu att hela gänget var samlat runt mig.
-Vadå?
-Om pressen får reda på att vi är här, och att du och Agnes ligger och hånglar på golvet... Jag menar, det var väl det du ville slippa?

Han nickade och lyfte upp mig.

-Kom, viskade han, och vi började gå mot utgången.
-Tokio Hotel, skrek någon. Vi vände oss om. Några reportrar, flera av dem med kameror, sprang mot oss.
-Spring, Tom, viskade Bill, och Tom lyfte upp mig i sina armar och började springa. Georg och Gustav sprang bakom oss. Snart kom Saki och hjälpte oss ut, och in i bilen, där vi äntligen kunde pusta ut. Lite senare kom även Bill och Paola.
-Vi sa att du var ett fan, berättade Bill och såg på mig. Jag nickade.

Tom la armarna runt mina axlar och kramade om mig.

-Jag vill bara ha dig ifred. När hela världen får reda på det kommer vi inte ha en enda stund ensamma utan att de ser på.
-Jag förstår, viskade jag och begravde ansiktet I hans hår. Jag förstår.
-Säg till när, när du vill, sa han, så kommer jag berätta för hela världen att jag älskar dig, och bara dig. Föralltid.

Han kysste min hals.

-Jag vet, Tom, viskade jag och mina tårar föll ner på hans tröja. Jag kommer aldrig tvivla på dig igen.

 

Tom

-Du då Tom? Har du träffat någon?

Alla såg på mig. Väntade. Så många nyfikna ögon, så många avundsjuka blickar. Vad ska jag säga? Ska jag berätta om Agnes. Kan jag? Det skulle bli så myhcket kaos. Jag, Tom Kaulitz, har skaffat en flickvän. Visst, det kunde man tro om Bill, men inte om mig. Jag som gång på gång berättat för hela världen att jag inte tror, och aldrig kommer tro på kärlek. Hur skulle det gå för Agnes? Hon skulle aldrig få en lugn stund. Ingen förtjänar att bli förföljd dygnet runt, bara för att hon är ihop med mig. Nej, jag kunde inte berätta, inte än.

-Ähum, nej, sa jag och såg ner I golvet. Det gjorde ont att ljuga om henne, för helst av allt hade jag velat ställa mig upp och skrika ut till hela världen att Agnes är den rätta!
-Jag är fortfarande singel, sa jag och försökte le. Jag log mot reportern.

Bill, Georg och Gustav flämtade till. Förstod de inte? När Georg reste sig upp insåg jag att Agnes inte förstod. Jag borde ha berättat.

-Oj, vad tog det åt Georg? Undrade reportern. Jag såg från henne, till hans plats, numera tom. Jag mötte Bills och Gustavs blickar, men de såg rasande på mig.
-Han var nog tvungen att gå på toa, eller något, sa jag och försökte skämta bort det.
-Han såg rätt arg ut, fortsatte reportern. Varför gav hon sig inte? Jag hade god lust att smälla till henne.
-Det måste varit något han ätit, muttrade jag och reste mig upp. Jag gick samma väg som Georg, mötte Paola som såg oförstående ut, fast hon pekade mot en dörr, som ledde ut till korridoren.

Georg satt på golvet med Agnes I knät.

-Tom, din idiot, skrek han, och såg på mig. Han vände blicken mot Agnes och viskade något. Sakta gick jag mot dem. Agnes hade tydligen slagit huvudet I en dörr, för ett rött märke spred sig på hennes panna.
-TOM, DIN JÄVEL, FÖRKLARA FÖR HENNE! Skrek Georg. Jag nickade och gick fram till dem, och böjde mig över Agnes. Hon måste förstå!
-Agnes, förlåt mig, sa jag. Jag ville bara inte att media skulle lägga sig i, Agnes. Det skulle bli kaos. Snälla, tro mig!!

 

Paola

Vi var hemma igen. Tom och Agnes satt I vardagsrummet och kollade på en film. Bill duschade och jag försökte lista ut vad I tvillingarnas kylskåp som kunde användas till mat. Plötsligt ringde mobilen, och utan att kolla på displayen svarade jag.

-Hallå?
-Tro inte att du kan fly från mig, din h***, väste en röst i luren. Jag ryste, för den rösten kände jag mycket väl igen.
-Johan, vad vill du? Frågade jag, och ansträngde mig för att inte darra på rösten.
-Jag vill bara ha en sak, och det ska du ge mig.
-Vadå? Nu var jag riktigt rädd.
-Jag vill ha dig tillbaka! Du ska lämna Bill, och komma tillbaka till mig, annars kommer du aldrig se dina vänner i livet igen. Du har en vecka på dig, sedan ringer jag igen.

-klick-

Jag tappade mobilen, stod och darrade. Snart kom tårarna. De rann ner från kinden på golvet, och bildade en liten pöl.

-Paola, sa Bill. Jag vände mig om. Vad är det? Undrade han och kramade om mig. Jag drog honom ännu närmare mig och andades in hans doft. Kunde jag ge upp honom? Kanske var jag tvungen, men jag ville inte leva utan honom. Aldrig någonsin.
-Paola, viskade han och kramade om mig hårt. Tårarna rann nerför hans tröja och hans arm.
-J-jag bara... försökte jag. Jag är r-rädd.
-För vadå?

Jag vågade inte säga det. Men jag måste. Jag måste.

-Johan, sa jag kort.

Bill var tyst en stund.

-Har det hänt något? Undrade han. På en bråkdels sekund bestämde jag mig.
-N-nej, jag bara tänker. Tänk om han h-hittar oss och ...

Bill avbröt mig.

-Han kommer inte göra det, och även om han gör det så behöver du inte oroa dig. Jag kommer alltid finnas vid din sida.

Jag kramade honom hårt.

-Jag vill aldrig förlora dig, viskade jag.
-Det kommer du inte göra. Aldrig någonsin.

 

28

Tom

Jag såg oroligt på Agnes. Hon såg tomt på Tvn och jag tvivlade på att hon ens visste vad det var vi såg på. Hon tänker säkert på allt som hänt.

-Ähum.. Agnes, började jag försiktigt. Hennes vackra ögon såg på mig, och hon log svagt.
-H-hur är det? Undrade jag försiktigt.
-Bra, sa hon och log. Hon kramade min hand, som hållit i hennes ända sedan vi lagt oss i soffan.
-Säker, undrade jag osäkert. Hon skrattade.
-Säkert, sa hon.

Jag böjde mig fram och kysste henne. Jag var så otroligt tacksam över henne. Att ha henne, att hon älskade mig.

-Jag älskar dig, viskade jag.
-Och jag älskar dig, sa hon. Nu och föralltid.

Dörrsignalen avbröt oss. Jag suckade och reste mig upp.

-Antar att jag får öppna, muttrade jag. Var är Bill när man behöver honom?
-Latmask, skrek Agnes och kastade en kudde i min rygg. Jag skrattade smått, och tackade gudarna, eller vem som helst, att hon var sig själv igen.

Jag öppnade dörren och blev genast offer för en gruppkram av Georg och Gustav.

-Hejsan, sa Georg och gick förbi mig in i köket. Snart kom han ut med Bill och Paola i släptåg. Innan jag han fråga drog Gustav med mig in i vardagsrummet till Agnes.

 

Agnes

-Får jag be om er uppmärksamhet, sa Georg högtidligt. Vi skrattade alla men tystnade då han kastade en halvseriös blick åt oss. Men även han kunde inte låta bli att le lite.
-Ikväll är det fest som vi alla vet, och på denna festen kommer det finnas en hel del viktiga personer, som vi borde prata in oss hos, då de kan hjälpa oss med intervjuer, både i tv och tidningar. Och sen finns det vissa som är intresserade av att sponsra en turne i USA. Hansa allt det under ett enda andetag.

Vi gapade tyst.
Jag sken upp.

-Menar du med allt det där svamlet att vi ska gå på fest ikväll?

Georg nickade otåligt.

-YEEES, skrek jag och high-fivade Bill. Georg suckade, och de andra gapskrattade.
-Let's get the party started, skrek jag och drog ut Paola i mitt och Toms rum. Vi rotade igenom min väska, bara för att inse att jag inte hade rätt kläder för fest.
-Vet du vad detta betyder? Undrade jag och såg ivrigt på Paola. Hon log stort och nickade.
-SHOPPING, skrek vi tillsammans och började hoppa omkring i rummet.

Snart kom Bill in och undrade vad vi höll på med. Han slog armarna om Paola och kysste henne lätt. En kyss som fick mig att längta efter ett par läppar som just nu befann sig i ett annat rum. Jag suckade lyckligt.

-Vi ska shoppa, sa Paola stolt. Jag nickade och hoppade lite upp och ner i rummet. Bill sken upp och log stort.
-SHOPPA? Skrek han och gjorde mig sällskap i hoppandet. Snart kom Georg in.
-Vad håller ni på med? Undrade han trött.
-SHOPPING, skrek vi alla i kör. Georg himlade med ögonen och försvann igen. Vi rusade ut i hallen och drog på oss ytterkläder.
-Vi ses ikväll, suckers, skrek Bill och vi rusade nerför trapporna, mot närmaste buss.

 

23

Agnes

Hmm. Vaknade i Toms armar. Inte bra. Vad hände igår? Jag minns inte. Ännu värre. Och varför är jag så kallsvettig?
Jag mindes med ens min dröm. Skogen, rädslan, paniken, Tom. Vad gjorde Tom i min dröm? Han passade inte in där alls. Nej, just det. Han väckte mig, han höll om mig, han tröstade mig.
Jag såg på Tom som låg bredvid mig. Hans ansikte var så fridfullt, så perfekt. Han andades långsamt, ut och in, och hans andedräkt lekte på min arm. Jag såg bara på honom en stund, och önskade så, att han var min, innan jag hörde något. Paolas röst. Hon sa något, och en annan röst svarade. Bill. Jag reste mig snabbt upp, sprang ut i hallen och mötte de två.

-Morron, stönade Bill och Paola nickade.
-Shit vad trötta ni ser ut, konstaterade jag. De såg på varandra och fnissade. Något sa mig att de inte sovit så mycket inatt. Hmm, vad har de haft för sig?

Bill böjde sig fram och kysste Paola.

-Vi går och duschar, sa han. Georg och Gustav kommer om en timme.

Jag nickade och såg på när de gick in i badrummet och låste dörren. Nu hade jag min chans, tänkte jag och rusade tillbaka in i vardagsrummet, där min madrass låg. Tom hade dragit täcket över ansiktet.
Jag böjde mig fram.

-Tom, viskade jag. Han rörde sig lite.
-Tom, sa jag lite högre. Han drog ner täcket och såg på mig.
-Gomorron, sa han försiktigt. Jag log. Han var så himla söt. Jag ville så gärna bara kasta mig över honom och kyssa honom, men jag lät bli. Han vill inte ha mig, påminnde jag mig själv.
-Ähum, Bill och Paola är i duschen, sa jag tyst. Du kan smyga tillbaka till din säng eller något, sa jag tyst. Han såg förvirrat på mig.
-Varför ska jag göra det? Undrade han.
-Så att Bill och Paola inte märker att du sovit hos mig. För det vill du väl inte?

Han såg tankfullt på mig, reste sig redan upp. Han ställde sig framför mig och såg in i mina ögon. Vad tänkte han på?
Efter en stund gick han förbi mig, ut i hallen.

That's what you get when you let your heart win, whoa
I drowned out all my sense with the sound of it's beating
And that's what you get when you let your heart win, whoa
I wonder, how am I supposed to feel when you're not here
Cause I burned every bridge I ever built when you were here

-GEEEEEEEEEEEOOOOOOOORG, skrek jag glatt och hoppade på honom. Han hade precis kommit innanför dörren och blev direkt överfallen av mig.
-Hej på dig med, sa han glatt och kramade om mig. Han dansade runt med mig i hallen ett tag, innan vi gick in i vardagsrummet med de andra.
-Vad händer idag? Undrade jag glatt och satte mig bredvid Georg i soffan. Min blick mötte flyktigt Toms, men jag försökte att inte tänka på honom.
-Tja, vi tänkte fråga er om ni ville gå på teater, sa Gustav glatt. Jag sken upp. Teater. Jag ÄLSKAR teater.
-JA, skrek jag glatt och kramade om Georg igen. De andra skrattade.
-Går det något särskilt, undrade Paola nyfiket.
-Det går en jättebra, sa Bill entusiastiskt. Tom suckade och mumlade något som lät som: ”inte den igen!”
-De tre musketörerna, fortsatte Bill och ignorerade Toms sura min. Jag log ivrigt.
-Jag har hört talas om den, sa jag glatt. Den med Sabina Weckerlin?

Bill nickade och hans leende täckte nu hela hans ansikte.

-Vad väntar vi på? Undrade jag glatt.
-Ähum, det börjar ikväll, sa Bill och log åt min besvikna blick.
-Jaha, sa jag och satte mig ner på en stol. Vad gör vi tills dess?

Vi var tysta en stund innan Paola hoppade till.

-Vad gör du? Skrek hon till Tom.
-Jag gjorde inget, sa han och såg förvånat på henne.
-Men jag kände något på min rygg, sa hon surt. Bill som stod bredvid henne böjde sig bakåt för att se på hennes rygg, när han plötsligt frös till.
-Vad? Sa Paola.
-En s-spindel, sa Bill förskräckt. Paola skrek. Bill skrek. Jag skrek. Tom skrattade.
-TA BORT DEN, skrek Paola och sprang runt i lägenheten. Tom fortsatte att skratta när Georg försökte få bort den från en hoppandes Paola. Tillslut så ramlade den av och kröp omkring på golvet. Den var enorm. Tom försökte trampa på den, men jag skrek åt honom att sluta.
-DÖDA DEN INTE, skrek jag. Tom såg förvånat på mig men plockade slutligen upp spindeln och släppte ut den på balkongen. När han kom in igen så var alla helt tysta. Paola var den första att bryta tystnaden.
-Shit, sa hon tyst. Bill nickade.

Plötsligt började jag asgarva, vilket ledde till att vi snart stod och skrattade så att tårarna rann.

-Jag vet vad jag vill göra innan teatern, sa Paola till mig. Jag såg upp. Vad hade hon för ide nu då?
-SHOPPA, skrek hon glatt och överföll mig med en kram.
-JA, svarade jag glatt och vi dansade runt en stund. Killarna, som var i köket och försökte laga mat själva, för vi hade tvärvägrat, kom ut till oss och såg frågande ut.
-Vi ska shoppa, förklarade jag stolt och drog på mig ett par stövlar. Paola nickade glatt och drog på sig sina converse. Bill sken upp, men Tom drog in honom i köket igen, innan han följde med oss.
-Kom nu, vacker, sa jag glatt och drog med Paola ut ur huset.

-Vart ska vi? Undrade jag förvirrat och såg mig omkring. Vi stod tysta en stund innan Paola pekade åt höger.
-Jag har för mig att centrum ligger ditåt.
-Okej, sa jag fundersamt. Gå eller åka buss?

Innan Paola hann svara kom det en buss runt hörnet och stannade rakt framför oss. Jag nickade gillande och steg in.

-In die stadt? Frågade jag på tyska, och pekade frågande dit Paola pekat. Schauffören nickade och log. Vi betalade och satte oss ner.
-Jag visste inte att du kan tyska, sa Paola förvirrat.
-Inte mycket. Georg försökte lära mig, sa jag. Men jag är rätt hopplös på det.

 

24

Tom

Agnes och Paola hade försvunnit, Georg och Gustav hade strax efteråt stuckit ner till stan. Gustav behövde tydligen nya skor. Alltså var det bara jag och Bill kvar, ansvariga för maten. Och det går alltid bra när två tjuriga tvillingar, som inte vet ett skit om att laga mat, förutom mikromat, ska samarbeta när det gäller matlagning. Förresten så var det inte bara vi som skulle äta nu, utan fyra till, så vi kunde inte göra vad som helst.
Spagetthi och köttfärssås kan väl inte vara så svårt? Sa Bill hoppfullt och såg nervöst på mig.

-Ta det lugnt, sa jag självsäkert. Jag gör såsen och du gör spagetthin.

Han nickade.

-Det blir nog bäst.

Han satte en kastrull med vatten på spisen och hällde i lite salt. Jag log och tog fram en stekpanna och köttfärs.
När köttfärsen var färdigstekt så hällde jag på tomatsås och lite hackade lök och oliver. Spagetthin låg redan i kastrullen och kokade.

-Det här var ju lätt, sa Bill självsäkert och satte sig ner på en stol, medan jag rörde om i stekpannan. Jag mumlade något till svar.

Ett tag satt han bara där, innan han harklade sig.

-Ehm, Tom, började han. Jag såg på honom.
-Mmh?
-Alltså, varför är inte... du och Agnes... fortsatte han.
-Varför är ni inte ihop? Sa han slutligen. Jag vände bort blicken från honom och koncentrerade mig på köttfärsen.

Jag kände hans hand på min axel, innan han lutade huvudet mot den och blåste mig i ansiktet. Jag log lite. Han la armarna runt mig och kramade mig bakifrån.

-Kom igen bror, sa han tyst. Du kan säga allt till mig.

Jag nickade och tog ett djupt andetag.

-Jag... är rädd, tror jag, mumlade jag.
-För vadå?
-Jag har aldrig haft ett riktigt förhållande, sa jag. Bill nickade och blåste mig i ansiktet igen. Jag petade på honom med armbågen och han log lite.
-Det skadar ju inte att försöka, sa han och blåste igen. Jag skrattade.
-Nej, det gör det väl inte, sa jag.

Vi stod tysta en stund innan jag yttrade orden.

-Men hon och Georg, sa jag så tyst att Bill fick anstränga sig att höra.
-Kom igen, det är ju bara på skoj, sa han och blåste igen. Jag skrattade.
-Är du säker?
-Självklart, de är jättebra vänner, vilket jag tror Agnes behöver. Varje gång du spanat in en annan tjej eller ignorerat henne, har han funnits där som stöd.
-Spanat in andra tjejer? Sa jag surt. Det har jag aldrig gjort, Agnes är..
-Jag vet, brorsan, sa Bill lugnt. Men Agnes vet inte. Hon behövde en axel att gråta mot, Georg ställde upp. De älskar varandra som vänner, det syns tydligt. Men det är bara dig hon vill ha, ser du inte det.
-Jo men..
-Inga men, sa Bill plötsligt. Nu har hon fått för sig att du inte vill ha henne, och hon tror att hon är för tjock. Gustav berättade att hon spydde igår på restaurangen, efter att hon sett dig spana in den där anorexia-bimbon. Hon mår inte bra av att inte vara med dig, och du mår inte heller bra av det, det ser jag. Bara, var med henne. Det är vad ni båda vill.

Jag nickade.

-Men.. började jag när Bill skrek till.
-Det kokar över, skrek han i mitt öra. Han sprang fram till spagetthin och försökte lyfta av locket, men det var för varmt och han skrek till och tappade det på golvet. Jag skrattade och tog grytlappar och lyfte av kastrullen från plattan.
-Så gör man, Bill sa jag när han rusade fram mot vattenkranen och spolade handen under kallt vatten.
-Tom, skrek han och pekade på stekpannan. Jag vände mig om, och kände en äcklig lukt i näsan. Köttfärssåsen höll på att brännas vid. Jag skrek till och lyfte upp stekpannan från plattan och la den på en annan platta. En köttbit flög upp och hamnade på min hand. Jag skrek till och rusade fram till Bill, och spolade min hand under det rinnande vattnet. Vi såg på varandra, och brast sedan ut i skratt.

 

Agnes

När vi kom in i lägenheten möttes vi av skratt och en lukt, som antydde att någon bränt vid maten. Vi la ifrån oss våra shoppingkassar och gick in i köket där alla fyra killarna stod och skrattade. När de såg oss skrattade de ännu mer.

-Vet du vad detta handlar om? Viskade jag till Paola.
-Inte den blekaste, viskade hon tillbaka. Bill kom snart fram och kramade om Paola.
-Det var inte vårt fel, skrek Tom mellan skrattsalvorna. Vi kan inte rå för att vi inte kan laga mat.

Jag såg mig omkring. Spisen var helt kladdig av tomatsås och spagetthi, det låg vatten över hela golvet och all disk låg slängd i diskhon.

-Vi har dukat i vardagsrummet, sa Gustav och gick före dit.
-I köket kan man ju inte äta, fortsatte Georg och tog min hand.

Bortsett från att köttfärssåsen var aningen bränd, och spagetthin var överkokt så smakade det rätt bra och vi hade väldigt trevligt.

-En sak är säker, sa Paola och skrattade. Från och med nu lagar jag och Agnes maten.

Jag nickade och skrattade. Bill och Tom log gillande.

-Är ni färdiga, teatern börjar om två timmar, undrade Bill och tog allas talrikar in till köket.
-Ähum, vi måste byta om först och ni måste städa köket, sa jag och skrattade. Jag hjälpte Tom att bära in glasen till köket.
-Jag duschar först, skrek jag till Paola som stönade. När jag var påväg in i badrummet högg Tom tag i min arm.
-Vad? Började jag, när han drog in mig i badrummet.
-Vi måste prata, sa han och låste dörren. Han satte ner mig på en stol och ställde sig på knä så att våra ögon var i samma höjd.
-Vad är... började jag men han satte ett finger på min mun.
-Agnes, började han och såg in i mina ögon. Du är inte tjock, du är perfekt.

Jag stirrade på honom. Hur kunde han veta att jag tyckte det? Jag såg ner på mina händer och blundade. En tår letade sig ner på kinden. Varför gråter jag?

-Agnes, du måste inte förändra dig alls, det är mitt fel. Det är jag som är rädd för ett förhållande för jag har aldrig haft ett riktigt förut. Det är inte ditt fel, bara mitt.

Jag satt tyst en stund.

-Om det är allt, sa jag och gjorde en ansats att resa mig upp, men han tryckte ner mig i stolen igen.
-Nej, det var inte allt!

Våra blickar möttes.

-Jag vill försöka, Agnes, sa han och log. Jag stirrade på hans mun. Hade han verkligen sagt att...? Ville han försöka?
-Vad menar du? Undrade jag och såg förvirrat på honom.

Han sa inget en lång stund, men sedan kysste han mig. Det blev för mycket och tårarna rann nerför mina kinder. Jag snyftade till.

-Förlåt, sa han. Jag menade inte att.. Han såg förtvivlat på mig och torkade mina tårar.

Jag lät honom inte avsluta utan drog honom till mig och kysste honom.

 

25

Jag klev ur duschen och lindade en handduk runt min kropp. Jag fönade håret torrt, drog på mig mina nyköpta kläder, en svart lång tyllkjol och en röd korsett till. Jag sminkade mig lätt och betraktade mig själv i spegeln.
En annan Agnes såg tillbaka på mig. Ett fånigt leende över hela mitt ansikte, omöjligt att stänga av.
Jag log åt min spegelbild och mina ögon. De glittrade. Lyckliga. Inga tårar, ingen smärta, nu var det bara kärlek.

-Min Tom, viskade jag och log nöjt. Nu var han min på riktigt. På riktigt och föralltid.

Jag gick ut i hallen och blev genast omarmad av Tom. Hade han väntat på mig.

-Agnes, viskade han i mitt öra. Jag log och skrek av glädje inombords.
-Tom, viskade jag tillbaka.
-Vet du en sak? Forsatte han och begravde ansiktet i mitt hår. Jag suckade lyckligt.
-Nej, vadå? Undrade jag och lutade huvudet mot hans axel.
-Jag älskar dig, Agnes, sa han.

Jag gapade.

-Agnes?
-Säg det igen, viskade jag tyst. Hade jag verkligen hört rätt? Han skrattade och viskade i mitt öra.
-Jag älskar dig!

Jag såg in i hans ögon. Han menade det verkligen. Han älskar mig.

-Och jag älskar dig, Tom, sa jag och kysste honom lätt på läpparna. Han kysste mig igen och smekte min nacke. Kyssen utvecklades till hångel, och hade inte Bill harklat sig och avslöjat att alla de andra stod och såg på oss, så har jag ingen aning om var det slutat.
-Ehum, färdiga att gå? Undrade Gustav och log mot oss. Jag nickade och flätade ihop mina fingrar med Toms.
-Du ser helt fantastisk ut, sa han och kysste mig på kinden. Jag rodnade lätt och kramade hans hand.

Jag mötte Georgs blick och han log stort. ”Så glad för din skull” mimade han tyst, innan han följde efter Gustav ut. Bill och Paola gick sist, och låste dörren.

-Du ser också väldigt bra ut, sa jag till Tom. Han hade lånat ett par tajta svarta byxor från Bill och hade en grå skjorta över. Istället för en keps hade han en svart hatt, som han satt snett på huvudet. Han såg verkligen fantastisk ut, och han var bara min. Tanken fick mig att le hela vägen till teatern, som var bara tio minuters gångväg därifrån. Flera gånger lutade sig Tom fram och viskade i mitt öra :
-Jag älskar dig!

Det var en underbar dag. Den bästa i mitt liv. Tom var som en stor sol, som värmde upp hela mig. Som den stjärna som lyser klarast över hela himlen. Hans skratt var som klockslag, och hans leenden tatuerades fast i mitt minne föralltid. Hans skönhet bländade mig.
Tom. Tom. Tom.
Jag viskade hans namn tyst för mig själv, bara för att printa in i mitt huvud att han faktiskt var här, på riktigt och han älskade mig.
Mannen som kunde få vem som helst i hela världen, hade valt mig. Han ville ha mig.

 

Tom

Agnes. Agnes. Agnes. Agnes. Agnes.
Äntligen var det hon och jag. Jag upprepade hennes namn för mig själv, så att jag inte skulle glömma. Fast hur kan man glömma den personen som betyder mer än luften man andas, än marken man står på? Agnes skulle jag aldrig kunna glömma, vad som än hände. Hennes lukt, hennes leende, hennes röst, lyste upp en grå vardag.
Jag kände mig som världens lyckligaste människa när vi gick till teatern och hennes hand kramade min.
Vi betalade för oss och satte oss. Teatern började. Agnes verkade njuta av den. Hon skrattade och grät, och log till sångerna. Själv kunde jag inte ta ögonen ifrån henne.

Made a wish, I can dream
I can be what I want to be
Not afraid to live my life
And fulfil my fantasies

I learnt a lot of tricks to help me live my life
You helped me find my paradise
When you came I saw 
Sunshine through my window
That's what you are
My shining star
Sunshine
Making me feel like
I'm on top of the world
Telling me I'll go far

Reaching out, for the highs
You inspired me to try
I felt the magic inside
And I felt that I could fly
I'm looking at the world in an optimistic light
You made me appreciate my life
'Cos when you came you were my
Sunshine through my window
That's what you are
My shining star
Sunshine
Making me feel like
I'm on top of the world
Telling me I'll go far

You are the calm
I am the storm
You are the breeze that carries me on
When I said a truth
You wink at me
You're there for me

Agnes var den rätta! Agnes var den jag tänkte spendera mitt liv med! Ingen annan än Agnes!

21

Tom

Vad var det som höll på att hända? Agnes verkade må jättedåligt, och allt var mitt fel. Hon var kär i mig, det visste jag, men jag visste inte om jag kände detsamma. Eller, jag gillade henne verkligen och att se henne tillsammans med Georg, det var som tortyr. Att sedan se det i tidningen, det var som en bekräftelse. Det skulle aldrig bli vi två. Och ändå, så ville jag bli hennes, men... ärligt talat var jag rädd. Jag hade aldrig någonsin varit kär och jag hade aldrig haft ett riktigt förhållande. Vad skulle hända?
Det enda jag var säker på var engångsligg och jag visste också att det inte var det jag ville ha med Agnes. Jag vet inte vad jag vill med henne, men det är inte sex. Varför var allt så komplicerat plötsligt?

-Tom, viskade Bill tyst. Jag vände mig om och såg förvirrat på honom.
-Vi är hemma, sa han tyst. Jag nickade och reste mig upp. När jag gick förbi Georgs säng, var den tom. Agnes var alltså redan ute.

Vi stod framför ett stort hus, med säkert fem våningar. Hemma. Jag suckade glatt och följde efter Bill in i huset. Han låste upp och började gå de långa trapporna upp till vår dörr. Vi bodde längst upp. Georg och Gustav följde efter. Så de skulle inte hem förräns senare, gissade jag.

-Home, sweet home, suckade Bill när vi stod utanför dörren. Det stod Kaulitz på den, och under stod det Tokio Hotel. Bill låste upp dörren och höll upp den för mig. Jag log tog ett steg in i lägenheten, men snubblade på en stor hög som låg på golvet, direkt innanför. Jag föll hårt på golvet och slog i armen samtidigt. Det brände till rejält och jag skrek till. Det blev svart för mina ögon.

 

-Tom? Hörde jag någon viska. Jag kände igen Agnes röst. Hon lät orolig.
-Tom, hur är det? Jag sträckte armen efter henne. Agnes. Jag ville hålla henne i mina armar och stilla hennes rädsla, viska i hennes öra att allting kommer ordna sig.
-TOM, skrek Bill. Jag öppnade ögonen. Bill stod böjd över mig.
-Hur är det? viskade han. Jag nickade och mumlade något osammanhängande. Bill drog upp mig igen.

Det bultade i armen och den värkte otroligt mycket, men annars verkade jag må bra.

-Vadfan var det jag snubblade på.
-Posten, sa Agnes och skrattade. Jag fick syn på henne bakom Bill. De andra syntes inte till. Antagligen var de i vardagsrummet, för jag kunde höra skratt. Men Agnes var här. Hade hon stannat för min skull?
-Post? Undrade jag. Hon böjde sig ner över en stor hög med vita kuvert och tog en näve. Hon kastade den på mig och breven flög åt alla håll. Hon skrattade. Hennes skratt var så underbart. Så fullt av liv. Jag såg på henne som förtrollad. Bill var redan borta. Det var bara hon och jag kvar. Hon slutade skratta och såg bara på mig. En pinsam tystnad spred sig mellan oss, och vävde in oss i den. Jag kände rodnaden sprida sig på mina kinder.

-Varför vill du inte vara med mig? Viskade hon. Jag svalde nervöst.
-Jag... började jag försiktigt. Jag är rädd.

Hon såg ledsamt på mig och nickade, innan hon gick in i vardagsrummet till de andra. Jag stod kvar en stund och såg på alla breven som låg utspridda på golvet. Jag plockade upp ett och öppnade det.

 

Kära Tom!

Jag verkligen älskar Tokio Hotel, och era låtar betyder så mycket för mig. Men det är inte bara det som berör mig, utan dina vackra bruna ögon. Jag har drömt om dig, om att du och jag kommer träffas, och bli tillsammans och jag önskar så att drömmen vore sann. Om du vill träffas någon gång, så är det bara att ringa!

...

 

Jag började gapskratta när jag såg bilden. En tjej låg på sin säng i trosor och bh. På väggen bakom henne fanns det en massa bilder på mig. Hon såg flörtigt in i kameran och handen var placerad på hennes ena bröst. Typiskt en sådan tjej som jag brukade falla för, men helt plötsligt så, kände jag inget. Ingen upphetsning, inget pirr. Helt enkelt... inget alls.
Jag fortsatte skratta när jag läste vad mer hon skrivit. Hon beskrev detaljerat drömmen med mig.

 

Agnes

Jag gick in i deras vardagsrum. Bill, Paola och Georg satt i soffan, Gustav var framme vid Tvn och pillade. Jag satte mig bredvid Georg när jag hörde Tom skratta. Vi såg frågande på varandra. Snart kom Tom inspringandes i rummet med en hög brev i famnen. Han slängde några på Bill och Paola och höll upp ett.

-”Kära Bill, jag älskar dig verkligen. När jag har sex med min pojkvän så tänker jag bara på dig, för du är mitt allt!”, citerade han glatt. Jag började gapskratta. Bill blev helt röd i ansiktet och försökte slita åt sig brevet men Tom hoppade undan och fortsatte att läsa högt. Jag skrattade fortfarande och hjälpte Georg att öppna ett paket. Inuti låg ett par trosor. Jag höll upp dem.
-Svart spets, skrek jag och kastade dem på Gustav. Han fick dem på huvudet och skrek till, innan han drog av dem och sprang fram till mig. Han mulade mig med trosorna och kittlade mig samtidigt. Jag skrek till av skratt. Georg kom till min räddning och drog bort Gustav från mig. Han kastade en kudde på honom och Gustav började asgarva. Tom hade redan börjat öppna mer brev, och Bill och Paola var djupt insjunkna i ett annat. Bill översatte viskandes åt Paola. Jag slängde mig på nästa brev, som inehöll någon slags berättelse på tyska, och sedan på ett paket, som inehöll en fin svart t-shirt med Green Day motiv. Någon annan hade skickat en illaluktande parfym som jag hade väldigt kul med. Jag sprang runt och sprejade ner alla, tills hela rummet stank så mycket att vi knappt kunde andas. Tom öppnade fönstret och frisk luft letade sig långsamt in i rummet. Vi pustade ut, och satt helt tysta innan jag fick tag på en kudde och avfyrade den mot Tom. Jag träffade mitt i prick och han föll framåt, med huvudet före in i soffan. Alla gapskrattade. Han morrade till och kastade kudden på Bill, som satt närmast. Och så var kuddkriget igång.

 

22

En stund senare var vi alla utmattade. Bill föreslog att vi skulle sticka till en restaurang och vi höll med. Mat var ett väldigt lockande alternativ just nu, och när vi slapp laga den själva, så blev det bara ännu mer lockande.

-ASIATISKT, skrek jag glatt och hoppade på Georg. Han var på väg mot telefonen för att beställa bord hos en restaurang.
-Men vi vill ha pizza, protesterade han, medans han vinglade runt i rummet, med mig på ryggen. Jag skrek och höll fast mig i hans hals och använed hela min tyngd till att välta honom baklänges. Vi ramlade i soffan, på Bill som skrek till. Vi skrattade.
-Agnes, skärp dig, försökte Gustav säga mellan skrattsalvorna.
-Men jag vill ha asiatiskt, klagade jag surt. Jag höll fortfarande fast Georg runt halsen och upptäckte förskräckt att jag höll på att strypa honom. Jag släppte honom och log ursäktande.
-Jag håller med Agnes, sa Tom. Jag känner också för asiatiskt nu. Paola nickade och sa:
-Samma här.

Georg suckade och ryckte på axlarna.

-Släpper du mig om vi äter asiatiskt, Agnes? Undrade han när mitt grepp om honom hårdnade. Jag nickade glatt och han suckade.
-Du vinner.

Jag släppte taget och sprang ut i hallen för att ta på mig skorna. De andra var inte sena att följa efter.

-Jag är mätt, stönade jag och masserade min mage. Jag lutade mig långt bak i stolen och slöt ögonen.
-Du har ju knappt ätit något, sa Tom förvånat. Jag ignorerade honom. Enligt mig hade jag ätit alldeles för mycket. Jag reste mig upp, och gick mot toaletten.

Väl inne stängde jag dörren och låste efter mig. Jag lutade huvudet mot dörren och suckade. Min mage vred sig i kramper och jag kände illamåendet stiga i halsen. Jag böjde mig över toaletten, stack två fingrar långt ner i halsen, hostade, grät och spydde. Maten jag precis tryckt i mig lämnade min hals igen, och for ner i toaletten. En frätande smak brände på tungan och jag stönade. Jag tryckte återigen ner fingrarna, för att få upp det sista.
När jag spolat bort allting lutade jag mig mot den kalla kakelväggen. Jag smekte mina lår med fingrarna. Så feta. För feta. Var det därför Tom inte ville ha mig? Var jag inte smal nog? Inte vacker nog?

Jag torkade tårarna som envist rann nerför kinden. Var jag inte smal nog nu, så kunde jag i alla fall bli det. Då vill han kanske ha mig. Om jag är smal.
Jag reste mig upp, alldeles yr och såg mig själv i spegeln ovanför handfatet. Ögonen var alldeles röda och svullna. Jag tvättade ansiktet noga, drack lite vatten för att få bort spysaken och låste upp dörren. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig, innan jag lämnade toaletten för att återvända till de andra. Som tur var märkte de inget och jag pustade ut, och försökte spela så normal som möjligt. Glad, tokig, sol. Min lilla teater funkade och ingen misstänkte att något var helt fel. Någorlunda nöjd med mig själv följde jag efter de andra, när de ätit upp, ut igen och hem. Killarna hade mössor och solglasögon för att inte bli igenkända, och Bill och Paola gick före, hand i hand.

Vi gick och la oss direkt när vi kommit hem. Det hade varit en utmattande dag, och ingen av oss kände för att förlänga den. Nu ville vi bara somna och drömma lyckliga små drömmar.
Jag drömde ingen lycklig dröm.

Jag befann mig i en stor mörk skog och sprang så fort jag kunde. Lungorna skrek ut i protest och mina andetag var bara flämtningar, men jag fick inte sluta springa. ”Spring” skrek jag till mig själv. ”Sluta inte springa, vad du än gör!”
Jag visste inte vart jag sprang, eller varifrån. Jag visste bara att jag måste fortsätta springa. Jag kunde höra något bakom mig. Vad var det? Andetag? Viskningar? Det var något bakom mig. Något hemskt. Jag insåg med ens att det var det jag sprang ifrån. Slutade jag springa så var allt över.

”Spring!” skrek jag till mig själv, och jag lyckades öka farten ytterligare. Varelsen bakom mig var dock lika snabb, och jag lyckades inte skaka av mig honom. Plötsligt snubblade jag, rullade runt på den våta marken och landade hårt på marken. Varelsen var plötsligt överallt, och jag var ingenstans.
”Skrik”, viskade någon.
Jag skrek.

 

Tom

Jag vaknade med ett ryck. Någon skrek. Jag reste mig ur sängen och rusade in i vardagsrummet. Agnes låg och skakade och skrek. Tårarna forsade nerför hennes kinder. Jag sprang fram till henne, skakade om henne och ropade hennes namn.

-Vakna, viskade jag och försökte skaka liv i henne. Hon slutade skrika, andades häftigt och rullade omkring. Hon försökte slingra sig ur mitt grepp, spände varenda muskel och slog huvudet ner i golvet. Jag tryckte hennes kropp mot min, viskade hennes namn, om och om igen och kysste hennes hår.

Snart slutade hon försöka slingra sig, hon slutade snyfta och låg bara tyst i min famn.

-Tom? Viskade hon tyst. Hennes röst var hes, bruten.
-Ja, svarade jag försiktigt. Jag var tacksam att ingen annan vaknat.
-Drömmer jag? Undrade hon försiktigt.
-Nej, svarade jag och smekte hennes hår. Hon såg upp i mina ögon.
-Men varför ligger jag här då?
-Vad menar du? Undrade jag förvånat.
-Varför är du här, om jag inte drömmer?
-Jag hörde att du skrek.

Hon snyftade till och lutade huvudet utmattat mot min axel.
Jag la henne försiktigt ner på madrassen och drog täcket över henne.

-Ska du lämna mig igen? Undrade hon. Igen. Jag ryste av ordet.
-Nej, jag lämnar dig inte, viskade jag och kröp ner bredvid henne. Hon suckade tyst, och smekte min kind.
-Tom, började hon.

Jag såg bara på henne.
Hon sa inget.
Försiktigt lutade jag mig fram mot henne och tryckte mina läppar mot hennes.
Det var det sista jag mindes. Jag måste ha somnat. När jag vaknade, var Agnes borta. Solen sken och bländade mig.
Jag drog täcket över ansiktet.

-Tom.

 

19

-Vakna, Agnes, sa han tyst.

Jag öppnade sakta ögonen. När jag såg hans bruna ögon så nära mina, spred sig en värme genom hela min. Jag lyfte min hand, smekte hans nacke och drog ner hans huvud mot mitt. Jag tryckte lätt mina läppar mot hans, smekte hans tunga. Jag andades in hans lukt och suckade. Vilket perfekt ögonblick. Jag kände värmen från hans läppar spridas genom hela min kropp, ändå ut i fingertopparna. Jag slog min glödande armar kring hans tunna kropp och lutade huvudet mot hans axel. Jag lät hans dreads glida mellan mina fingrar och sedan kittla hans hals. Han skrattade tyst och viskade i mitt öra, de orden jag aldrig tröttnade på att höra. Orden som fyllde upp hela mig, som en ballong med leenden.

-Jag älskar dig!

Ser ni mig, på himlen? Jag svävar iväg, alldeles för lycklig för att vara sann.

-Agnes, vakna.

Jag ryckte till. Jag öppnade ögonen, men slöt dem snabbt igen då solstrålarna bländade mig.

-Vakna, sömntuta.

Vakna? Nej, jag ville inte vakna. Inte nu, inte än. Jag ville tillbaka till drömmen.

-Låt mig somna om, stönade jag och drog täcket över huvudet.
-Det är inte likt dig att sova såhär länge.
-Men idag vill jag göra det.
-Det går inte idag.
-Varför inte? Stönade jag och blundade hårt. Om jag ändå kunde minnas vad som hänt i drömmen. Han hade varit där. Jag kommer ihåg hans bruna ögon. Jag koncentrerade mig hårt för att minnas mer, men det gled bara iväg. Jag ville skrika. Kom tillbaka. Låt mig minnas hans doft. Men minnet försvann och det enda jag kunde komma ihåg var hans ögon. Hans bruna ögon syntes klart framför mig. Det var som om de aldrig lämnat mig alls.
-Det är redan lunch, du har sovit jättelänge. De bruna ögonen såg in i mig. Kunde de se hur lycklig jag blev?
-Agnes, sa Tom tyst. Jag blinkade. Toms ansikte var fem centimeter ifrån mitt. Hans bruna ögon såg oroligt in i mina.
-Är du sjuk?

Jag skrattade. Mest åt hans fråga, hans orolig blick, men också för drömmen. Jag skämdes, var jag verkligen så kär i honom, att jag drömde om honom? Hans bruna ögon. Hans perfekta leende. Jag blev yr, bara av att se på honom.

-Okej, ni har övetygat mig, sa jag och hoppade glatt upp ur sängen.

Jag såg på de andra. Bill, Paola och Tom stod framför mig och stirrade på mig.

-Vad är det? Frågade jag skrämt, och dubbelkollade snabbt så att jag hade ett nattlinne på mig. Bra, jag var inte naken, och det såg inte ut att vara något annat pinsamt med mig, så vad var det de stirrade på.
-Du är knäpp, sa Tom bara och gick ut ur bussen.
-Vadå? Jag såg oförstående på Bill och Paola.
-Hur gör du det? Undrade Bill. Hur går du från att vara jättetrött till helt vaken, på bara någon sekund?

Paola skrattade.

-Agnes är ett mysterium.

Jag nickade stolt mot min kompis, innan jag drog fram ett par svarta bondagebyxor och ett tight svart linne, med bandet ”after forever” på. Jag stack snabbt in på toan och borstade mina tänder i superfart. Tio sekunder senare hade jag dragit på mig ett par svarta converse och följde med Bill och Paola ut till en restaurang. Vi skulle anlända till Magdeburg om tre timmar, och vi skulle äta vår frukost här. Georg, Tom och Gustav satt redan vid ett bort med sin frukost. Vi gick och hämtade bröd och fil vid ett buffebord och satte oss sedan bredvid dem.
Vi satt i tystnad och njöt av maten. Jag förskte fortfarande minnas drömmen. Det var en underbar dröm. Jag ville inte glömma, men hur mycket jag än försökte minnas så kunde jag inte. Typiskt. Surt fortsatte jag tugga på min macka, utan att egentligen veta vad det var jag åt. Jag brydde mig inte. Plötsligt såg jag upp från bordet och såg på Tom. Hans blick var inte riktad mot någon vid bordet. Han såg åt höger. Jag följde hans blick och flämtade till då jag upptäckte vad han kollade på. Tjejen vid bordet bredvid.

Beat me, hurt me
A physical release from mental pain
Don't make me explode in your way

Hon var blond. För blond för att det skulle vara äkta. Hon var smal. Hade hon bara hoppat rakt ur en modetidning? Jag kände mig otroligt tjock när jag såg på henne, och jag hade alltid varit nöjd med min vikt.
Hennes hud var brun. Det var svårt att urskilja om det var brunkräm eller resultatet av flera timmar i ett solarium. Hennes ansikte var perfekt. Inte en endaste finne eller ojämnhet i huden. Flera lager av mascara ramade in hennes blåa ögon och rosa läppstift förstärkte hennes fylliga läppar. Hon var klädd i en minikjol, en svart topp och vita sandaler. Jag blev alldeles kall inombords, av blickarna hon gav honom, Tom, som han besvarade.
Jag orkade inte se mer. Reste mig upp hastigt, ignorerade frågorna från de andra, mumlade något om toaletten till Paola, och stack. Jag rusade in på toalletten, låste dörren och kastade mig över toasitsen. Jag lyfte på den och spydde upp allt jag ätit idag. Jag tryckte ner fingrarna i halsen, hostade och spydde upp det allra sista, innan jag skönk ihop på golvet och började gråta. Vad var det som hände?
Tom, Tom, Tom.
Han var allt jag kunde tänka på, jag kunde inte låta bli. Aldrig tidigare hade jag känt såhär.

 

I may get along, when love is gone
Still, you made your mark, here in my heart

Det kändes som om mitt hjärta var en damm, som höll på att spricka. Sakta bildas små små sprickor i den starka muren som håller ute alla tårar och smärta, och tillslut skulle den inte vara stark längre, utan rasera helt från allt tryck. Allt kommer brista.

 

20

-Agnes.

Jag öppnade ögonen. Hur länge hade jag legat här? Jag lyfte sakta på huvudet, kände huvudvärken komma krypande. Jag reste mig upp, spolade av händerna och ansiktet i ljummet vatten och såg in i spegeln. Det var något annorlunda med mig. Jag såg något annorlunda i mina ögon. Var det alla tårarna som runnit ner för min kind, och förvandlat ögonen till rödgråtna, tomma hål. Eller var det något annat? Något djupare.
Någon bankade på dörren. Jag tryckte på spolknappen och såg inehållet av min magsäck spolas ner och försvinna ur mitt liv. Jag öppnade dörren och stod öga mot öga med Gustav.

-Ähum, sa han när han såg mig. Man kunde tydligt se att jag nyss gråtit. Han slog armarna om mig och kramade om mig.
-Hur är det, Agnes? Viskade han i mitt öra.

Jag skrattade.

-Nu mår jag bra, sa jag glatt och kramade tillbaka. Tack, lade jag tyst till. Han nickade och började gå tillbaka mot parkeringen, där bussen stod.
-Vi ska åka nu, sa han. Jag nickade och följde utan ett ord med honom.
-Äntligen kommer du, ropade Tom när jag och Gustav steg in i bussen. De hade förvandlat min säng till en soffa igenoch Bill och Paola satt på den och läste en tidning. Georg och Tom satt på en soffa mittemot. Jag satte mig bredvid Paola. Jag lät min blick vandra i rummet. Ingen hade märkt mina rödgråtna ögon. Vilken tur. Jag passade på att torka mina kinder med nederdelen av linnet, när ingen såg. Tur att jag inte sminkat mig, för då hade kinderna varit helt svarta.
-Kolla, Agnes, sa Paola och vände min uppmärksamhet mot tidningen. Jag flämtade till. Hela mittuppslaget var täckt av bilder på mig och Georg. På en höll vi varandra i handen, en annan kramades vi på, och såklart flera stycken när jag red på hans rygg. Någon vid signeringen och de hade till och med fått en bild när vi kysstes i bilen. Jag förstod med ens vad Tom menat med att de skulle skriva en massa om mig och Georg, och nu var jag inte lika glad för det. Nu spelade det roll. Jag såg flyktigt åt Toms håll, men han hade hörlurar på sig och blundade. Georg och Gustav pratade intensivt om något på tyska och Bill läste redan en annan tidning.
-Vad är det, Agnes? Viskade Paola på svenska. Inte för att hon behövt viska, eftersom killarna inte förstod oss, men på något sätt kändes det nödvändigt. Jag såg stelt på bilderna, följde orden som skapade rubrikerna med blicken, utan att förstå något, annat än namn. Jag valde att inte svara.
-Jag går och lägger mig, sa jag kort och gick den korta biten till Georgs säng. Jag lade mig ner och drog för skynket, så att ingen såg in. Sedan kurade jag ihop mig i fosterställning och blundade hårt. Bilderna av mig och Georg flimrade omkring i mitt medvetande, omöjliga att bli av med. Hur gärna hade jag inte velat att det var mig och Tom, och inte mig och Georg på dem. Jag mindes kyssen, som kändes väldigt långt borta, och jag mindes hans underbara ögon.

 

Paola

-Hur är det med Agnes, viskade Bill, efter att Agnes lagt sig i Georgs säng och dragit för skynket.

Jag ryckte på axlarna.

-Jag har ingen aning.

Jag såg oroligt mot sängen. Vad var det som pågick bakom skynket? Borde jag gå till henne? Hur mådde hon egentligen? Efter en stund så stod jag inte ut längre, så jag reste mig upp och gick på tå fram till sängen. Jag lyssnade spänt. Jag hörde snyftningar. Hon grät. Jag drog förskräckt undan skynket och såg på henne. Hon låg i fosterställning med ryggen mot mig men när hon märkte mig så såg hon först på mig med en tom blick, innan hon blundade och fortsatte gråta. Jag kröp in och la mig bakom henne, med armarna om hennes midja och pussade henne på huvudet. Jag ville inte att hon skulle må dåligt. Efter ett tag snyftade hon inte lika häftigt längre, men tårarna fortsatte att rinna nerför kinden.

-Agnes, började jag, men tystnade. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag ens säga? Hon blundade fortfarande, och ett tag trodde jag att hon somnat, tills hon började prata tyst.
-Han kommer aldrig älska mig, sa hon tomt. Hon såg in i väggen, och jag var inte säker på om hon sagt det till mig eller till sig själv.
-Säg inte så, började jag tafatt.
-Jag säger vad jag vill, och förresten är det sant, sa hon surt. Han är inte intresserad av ett förhållande, han vill ha engångsligg.

Hon tystnade och blundade igen. Jag höll inne tårarna. Aldrig förr hade jag hört henne prata så tomt, så bittert. Aldrig förr hade jag hört henne med så mycket smärta i rösten. Aldrig.
Jag reste mig försiktigt och drog åter för skynket. Sedan gick jag till Tom och ställde mig framför honom. Efter ett tag öppnade han ögonen och såg oförstående på mig. En tår föll nerför kinden. Han drog av sig hörlurarna och öppnade munnen för att prata, när jag smällde till honom så hårt jag kunde. Hans huvud for bakåt och han skrek till. Georg, Gustav och Bill såg frågandes på mig. Jag torkade bort tåren och satte mig bredvid Bill igen. Han frågade inte vad som hänt. Han såg bara ledsamt på mig. Tom såg först surt på mig, innan han såg bort mot sängen där Agnes låg. Han reste sig upp och gick bort mot den. Försiktigt kikade han bakom skynket, innan han snabbt drog tillbaka huvudet, som om han sett något han inte borde ha sett. Och han borde inte ha sett Agnes så ledsen och sårad. Men det gjorde han. Jag önskade så att det sved i honom, vetskapen om att det var hans fel.
Efter ett tag gick han bort mot sin säng och la sig ner.

 

17

-Vad händer idag? Undrade jag, när alla ätit upp. Killarnas blickar möttes.
-Festivalen är över, sa Gustav.
-Vi har inga fler konserter i Paris, fortsatte Georg.
-Så... sa Tom dröjande.
-... det är dags att åka hem, avslutade Bill.

Paola såg på mig. Besviken.

-Jaha, var allt jag fick fram.

Vad betyder detta? Ska vi åka ifrån varandra? Inte dela rum längre? Nej, det fick inte ske. Vi hade bara känt varandra i en vecka men vi trivdes så bra ihop. Jag och Georg var som bästa vänner. Honom skulle jag aldrig kunna leva utan nu. Bill och Paola. Ja, de älskade varandra. Det syntes lång väg. Och Gustav. Hans tysta närvaro. Han pratade inte mycket, men han var ändå trevlig. Han ställde upp, förstod, skrattade på alla rätta ställena.
Och sen var det Tom.
Jag vet inte vad det var jag och Tom delade. Kärlek? Nej.
Jag kunde inte ljuga, jag var förälskad i honom. Jag var så kär jag någonsin varit, så kär att det värkte i hela mig, men han ville inte ha mig. Eller nej, han ”trodde inte på kärlek”. Så var det.
Men även om han inte ville ha mig, så ville jag fortfarande vara i hans närhet. Jag ville se in i hans ögon, höra hans röst, känna hans närhet.
Detta fick inte bli slutet på våran vänskap.

-Tro inte att vi bara kommer lämna er nu, sa Georg häftigt, som om han läst mina tankar. Jag såg upp och mötte hans blick. Kände en lust att bara krama om honom. Georg.
-Jaså, inte? Sa jag och log behärskat. Jag hade aldrig varit typen som visar sig svag. Och att hoppa på en kille, bara för att han sagt något som gjorde mig lyckligare än något annat, ja, det var rätt svagt, enligt mig. Remain cool.
-Självklart inte, sa Bill. Hans blick var riktad mot Paola. Bara mot henne.
-Men... hur gör vi då? Undrade Paola.

En kort tystnad följde. Killarna utbytte blickar och luriga leenden. Jag såg på Paola. Hon ryckte på axlarna, och visade att hon förstod lika lite av detta som jag.

-Vi undrar... började Bill och tog Paolas hand.
-...om ni skulle vilja följa med oss hem, avslutade Tom och såg på mig.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur otroligt söt Tom var när han log mot mig. Mitt hjärta slog en extravolt, och jag kom helt av mig.
Remain cool, tänkte jag och vände bort blicken från Tom. Hade vi fortsatt haft ögonkontakt så hade jag säkert svimmat. Det tog mycket kraft men jag lyckades fokusera på vad de sagt istället.

-Följa med er? Undrade Paola.
-Till Tyskland? Lade jag till.

Bill rodnade lite.

-Alltså, om ni inte vill, så tvingar vi er inte... det var bara det att... att vi...

Jag log och öppnade munnen för att säga något, men Paola hann före.

-JA, sa hon glatt. Bill slutade stamma och såg storögt på henne. Hennes tur att rodna. Lät hon för ivrig?
-”Ja” som i, JA, vi vill följa med, förklarade jag med ett leende mot Georg. Tom vågade jag fortfarande inte kolla på. Jag kunde känna hans blick på mig, men som sagt. Jag vägrade visa mig svag. Se inte på honom, befallde jag mig själv.
-Jippi, utropade Georg.
-Vad väntar vi på? Fortsatte Gustav och reste sig upp. Vi måste packa.

Jag skrattade och reste mig upp. Jag gick förbi Tom. Han öppnade munnen för att säga något till mig, men jag satt redan på Georgs rygg, med armarna hårt om hans hals. Tom stängde besviket sin mun. Skulle jag någonsin få höra vad det var han ville berätta? Än så länge visste jag inte. Jag förstod inte hur mycket han plågades.

-Agnes, sa Paola.

Jag satt inne på toaletten. Jag hade sminkat mig och borstat tänderna. Sedan hade jag plockat ihop mina saker. Just nu försökte jag nå min kajal som hade rullat under ett skåp. Det gav mig ca fem centimeters mellanrum mellan skåpet och golvet och jag hade precis upptäckt att jag fastnat under skåpet. Kajalen låg ungefär en centimeter ifrån mina fingrar, utom räckhåll. Jag muttrade förbannat och hörde inte Paola föräns hon sagt mitt namn ännu en gång.

-Mmhm, stönade jag.

Hon öppnade dörren och kom in. Jag kunde inte se hennes min men hennes skratt var inte att ta miste på.

-Håna mig inte, jag har fastnat, sa jag surt. Hon fortsatte att skratta. Jag försökte desperat att sparka till henne men jag kunde inte ens se henne nere från golvet.
-Vad vill du? Suckade jag. Jag hade gett upp sparkarna, men var fortfarande sur. Varför hjälpte hon mig inte?
-Vi ska ju åka snart, sa Paola dröjande.
-Det vet jag, sa jag och försökte låta glad. Jag försökte desperat nå kajalen men i ett försök att greppa den hade jag skickat iväg den ytterligare tjugo centimeter. Den stötte till väggen och studsade tillbaka en bit. Sedan låg den helt stilla och hånade mig. Jag stönade och försökte istället dra ut armen, men inte ens det gick.
-Jag ska ju prata med Johan senare, fortsatte Paola. Jag hörde osäkerheten i hennes röst och blev allvarlig.
-Ja, det ska du, sa jag försiktigt. Vad mer kunde jag säga?
-Jag är rädd... sa Paola så tyst, att jag inte ens var säker på om orden yttratrs eller inte. Jag drog ut min arm under skåpet, log för att dölja smärtan det orsakat och kramade om henne. Hennes armar slöts sakta om min rygg.
-Du ska inte vara rädd, älskade, viskade jag till henne. Jag höll fast henne tätt intill mig. Jag är här, jag lämnar dig aldrig.
-Tänk om han... började Paola tyst.
-Säg inte så, avbröt jag henne. Det finns inget ”tänk om...” Det finns bara du och Bill. Johan får acceptera det eller inte, men han kan inte göra något åt det. Det är du och Bill, kom ihåg det.

 

18

-Välkommen till Casa del Kaulitz, sa Tom överdrivet och visade med händerna mot turnebussen. Den var svart och väldigt lång. Bill log åt sin bror och öppnade dörren. Han släppte in Paola och följde sedan efter henne in. Tom ställde sig dramatiskt vid dörren, i riktigt gentlemanna stil. Georg muttrade under mig. Jag satt fortfarande på hans rygg. Just nu var den min favoritplats på hela jorden. Den och Toms famn.
-Man kunde tro att det bara är hans buss, sa Georg när han gick före Gustav, förbi Tom, in i bussen. Väl inne släppte han av mig.

Vi stod framför förarhytten. Det var ett kök. En dörr med texten ”Bitte hier kacken” ledde, enligt Georg, in till toaletten. När han förklarat vad det var Tom skrivit brast jag ut i skratt. Georg ledde mig bakåt i bussen. Vi kom in i en smal gång med två sängar.

-Här sover jag, sa Georg och pekade på den ena sängen. Gustav sover mittemot.

Utan ett ord lade sig Gustav, som följt efter oss, på sin säng och pustade ut.

Jag följde efter Georg, mot nästa gång, där det stod ytterligare två sängar. Bill och Paola låg redan på Bills säng och pratade lågmält. Jag log åt dem.

-Men var ska vi sova? Undrade jag.
-Jag har paxat Bills säng, sa Paola triumferande och kysste Bill.
-Jaha, vad synd, sa jag tyst. Det var ju precis där jag ville sova, muttrade jag så att bara Georg hörde mig. Han lyfte glatt upp mig och bar mig tillbaka till köket. Han satte ner mig på kökssoffan och pekade på den.
-Den här kan fällas ut och förvandlas till en säng, sa han och log mot mig. Den blir bara min. Om du inte vill sova hos mig förståss, lade han till och pussade mig lätt på läpparna. Jag skrattade och boxade honom i magen. Han ramlade omkull på golvet och låtsades vrida sig av smärta. Jag skrattade ännu högre.
-DRAMAQUEEN, skrek jag åt honom och vek mig dubbel av skratt. Georg drog ner mig på golvet och började kittla mig. Vi rullde runt på golvet i en stor skratthög.

Tom steg in i turnebussen, kastade en oförstående blick mot oss, klev sedan över oss och gick till Bill och Paola. Samtidigt började bussen röra på sig. Jag skrek skrämt till.

-JORDBÄVNING, skrek jag. Jag hörde Gustav skratta.
-Nejdå, gumman, fick Georg fram mellan skrattsalvorna. Vi har bara börjat vår långa resa hem.
-Jaha, sa jag förvånat och reste mig upp. Jag satte mig på kökssoffan igen.

Bill, Tom och Paola kom ut till köket.

-Vi ska stanna vid Johans hotell, sa Tom.
-Varför det? Undrade Georg.
-Jag ska göra slut, sa Paola kort. Och jag måste göra det ansikte mot ansikte. Jag ska visa det svinet att han inte betyder något för mig. Jag nickade, otroligt stolt över Paola, min bästis.

-Framme.

Bussen stannade på en parkering. Hotellet var risigt, fallfärdigt.

-Ska jag följa med in? Undrade jag försiktigt. Paola nickade sakta. Sedan såg hon på Bill.
-Följer du också med? Undrade hon osäkert. Han log stort och kramade om henne.
-Självklart!

Jag gick före och öppnade dörren. Den knarrade oroväckande, och jag skyndade mig in i lobbyn. Jag gick fram till receptionen och såg mig omkring. Ingen här. Jag slog lätt på en ringklocka. Ljudet var öronbedövande. Jag flämtade till.

-Hallå? Ropade jag in i hotellet.
-Det verkar rätt dött här, konstaterade Bill.

Jag nickade och tog ett steg bakåt när en fet man kom ut ur ett rum.

-Precis ett sånt här ställe som Johan skulle finnas på, sa jag tyst. Paola tog ett steg fram och harklade sig.
-Johan Stensson, sa hon kort. Mannen grymtade något och tog upp telefonluren. Han skrek något i luren och slängde sedan på den. Sedan pekade han mot en soffa. Vi gick bort mot den. Jag tänkte precis sätta mig ner när Bill högg tag i mig.
-Jag skulle inte göra det om jag var du, sa han och pekade på en blöt fläck på soffan. Jag skrek till och hoppade ett steg bakåt.
-Fyfan, sa jag surt.

-Paola, hördes Johans röst. Han kom ner från en trappa och gick fram mot henne. Men när han såg Bills arm över hennes axlar stannade han till.
-Vad fan gör du? Skrek han på svenska till Bill. Paola tog ett steg fram och lät Bills arm falla ner från sina axlar.
-Johan... det funkar inte längre, sa hon tyst. Han gapade.
-Vilket då?
-Oss, sa hon kort. Vårt förhållande.
-Vad fan menar du? Sa han oförstående. Hans ansikte blev rött och han såg rasande ut. Bill tog ett steg framåt och ställde sig beskyddande bredvid Paola.
-Det är slut, Johan. Sa Paola. Slut.

Vi vände oss om för att gå. Bill och Paolas blickar möttes, de utbytte leenden som var alldeles för stora för deras ansikten. De utrstrålade lycka. Avundsjuk, för vem vill inte uppleva sådan kärlek, gick jag tyst bakom dem.
Johan dök upp bakom mig, slängde sig efter Bill och Paola, rasande. Jag skrek och hoppade på honom, och tillsammans for vi med ett brak in i ett bord.

-AJJ, DIN JÄVLA h***, skrek Johan till mig. Paola och Bill hjälpte mig upp och vi lämnade det stinkande hotellet, en skrikande Johan och den feta mannen bakom oss.

16

Agnes

Jag vaknade. Det var fortfarande mörkt. En blick mot klockan. Tre på natten?
Jag suckade och satte mig upp. Min blick for över rummet. Paolas säng var tom. Jag reste mig upp.
Vad var det som hade väckt mig egentligen?
Jag gick mot badrummet, tryckte ner handtaget. Låst. Var det Paola?
Jag funderade på att knacka, när jag hörde något. Jag tryckte örat mot dörren.
Hon var inte ensam. Bill var också där.
Jag reste mig snabbt och gick bort till min säng igen. Jag tänkte inte störa dem nu. När jag gick förbi Toms säng hörde jag ytterligare något. Tom stönade. Jag gick närmare honom.

-Agnes, sa han och ryckte till.

Han drömmer, tänkte jag först, men sedan mötte jag hans öppna ögon. Han såg på mig. Jag böjde mig fram.

-Tom, viskade jag.
-Agnes, sa han igen. Agnes, jag fryser.

Jag drog täcket tätare omkring honom.

-Nej, jag fryser ändå, sa han. Hans vänstra hand tog tag i min, och drog mig närmare honom. Jag förstod. Han ville att jag skulle värma honom.
-Men bara för att du är full, och inte kommer minnas detta imorgon, sa jag och kröp ner bredvid honom. Jag lade en arm runt hans mage. Hans huvud var en centimeter ifrån mitt. Våra blickar möttes. Varför, varför, varför kände jag såhär?
-Varför har jag ont i armen? Frågade han plötsligt. Jag vände bort ansiktet. Hans andedräkt var inte så god.
-Du skadade dig, sa jag tyst.
-Hur?
-Spegeln.
-Ja, det minns jag, sa han tyst. Den välte på mig.
-Vad minns du mer?
-Jag minns... sa han dröjande. Dig, Agnes. Jag minns din röst.

Han drog sitt ansikte mot mitt igen.

-Jag är en idiot, viskade han. Jag nickade.

Han kysste mig på pannan.
Det var allt. Jag somnade i hans famn, med hans armar runt mig och hans andedräkt mot mitt ansikte.

-Agnes, viskade någon. Jag öppnade ögonen. Paola stod framför mig med ett stort leende. Jag satte mig upp. En arm föll av mina axlar. Jag vände mig om. Helvete, Tom.

Jag reste mig upp och såg mig omkring. Alla andra sov. Bara Paola och jag var vakna.

-Vad hände? Frågade hon och log.
-Inget, sa jag snabbt. Absolut ingenting.
-Jaha... sa hon tyst. Hon trodde mig inte.
-Han frös, han ville att jag skulle värma honom, sa jag. Jag hörde hur patetiskt det lät.
-Jag gjorde det bara för att han var för full, och inte kommer minnas det idag.
-Haha, okej okej, jag tror dig.

Jag började klä på mig. Plötsligt for min blick på t-shirten som låg överst i min väska. Jag tog upp den och kramade om den.

-Jag kan inte fatta att jag fick hans autograf, viskade jag. Paola log. Hon var redan påklädd. Hon satte sig på min säng medans jag tog på mig svarta jeans och ett svart linne. Jag satte upp håret i en hästsvans och sminkade mig lätt med kajal under ögonen. Paola hade ett par ljusa jeans på sig, och en röd t-shirt.
-Vi går ner och äter frukost, viskade jag. Hon nickade och vi lämnade rummet bakom oss.

-Sååå, sa jag äntligen. Paola såg upp från sina pannkakor med en frågande blick.
-Vadå? Frågade hon.
-Hah, sa jag nöjt och pekade på henne med en sked. Lite gröt skvätte över bordet och ner på golvet. Paola ryckte förskräckt till och hoppade undan precis i tid. Jag ignorerade det.
-Du och Bill, utropade jag stolt. Hon rodnade. Jag skrattade triumferande, vilket väckte en del uppmärksamhet bland folket runt oss.
-Hur visste du? Frågade Paola.
-Jag råkade vakna i natt och märkte att ingen av er låg i sina sängar. Sen tänkte jag gå på toa, men... det var ju låst, sa jag och flinade.
-Herregud, sa hon och lutade sig mot mig. Hörde du något?

Jag skrattade.

-Nej, oroa dig inte, svarade jag lugnt. Ingen förutom jag vet om det. I alla fall nu, men ni tänker väl inte ljuga om det?

Paola skakade på huvudet.

-Nej, det tänker vi inte. Faktiskt så tänker jag dumpa Johan idag.

Jag såg upp och ett leende spred sig på mitt ansikte.

-Seriöst? På riktigt?

Hon nickade. Jag reste mig upp och hoppade upp och ner.

-YEEEEEEEEEEEEES! Skrek jag. Paola skrattade. Alla andra i rummet såg sig förskräckt omkring, men jag struntade i det. Inte ens när personalen kom fram och bad mig dämpa mig kunde jag sluta le. Äntligen.
-Jag är så lycklig, sa jag och lutade mig så långt bak i stolen som möjligt och blundade. Paola skrattade roat.

Plötsligt blev det mörkt. Någon stod böjd över mig. Jag öppnade ögonen.

-Hej, Agnes, sa Tom och log stort. Jag mimade 'hej' till honom, och undrade tyst. Mindes han?

Han försvann igen mot frukostbuffén. Snart kom Bill, Gustav och Georg också. Bill satte sig bredvid Paola och kysste henne försiktigt på läpparna. Tom som precis kommit tillbaka gapade. Georg och Gustav skrattade.

-Wow, sa Tom och satte sig bredvid mig. Han gav mig ett flirtigt leende. Än en gång for frågan genom mitt huvud. Minns han?
-Jag visste hur dökär du var i henne, Billie, sa Tom. Men inte trodde jag att ni faktiskt skulle... jag menar, wow.

Bill log och kramade om Paola. Han satte sig bredvid henne och tog hennes hand.

-Men var inte hon tillsammans med han där... Johan? Frågade Georg.

Bill nickade.

-Men inte länge till, sa Paola glatt.
-JUST DET, skrek jag plötsligt. Alla hoppade förskräckt till. Jag ställde mig upp igen och började återigen hoppa omkring. HON SKA DUMPA DET SVINET. YEEEEEEEES!

Alla skrattade. Plötsligt förlorade jag balansen och ramlade rakt på Tom. Han skrattade och fångade upp mig.

-Du är knäpp, Agnes, vet du om det? Skrattade han. Jag nickade och blundade.
-Jag vet, sa jag och log stort. Jag är bäst.

 

15

Paola

Filmen var klar. Trots att Tom skadat sig hade vi njutit av den. Bill skrattade tills han grät. Våra blickar möttes. Det var ett tidlöst ögonblick. Jag hade aldrig någonsin känt såhär i hela mitt liv. Värme spred sig igenom hela min kropp, och jag kunde inte sluta le.
Som solsken under en regning dag, och Bill var min regnbåge.
Under täcket tog jag försiktigt hans hand. Han kramade den, och släppte den inte under hela filmen.
Gustav och Georg hade varit snälla och städat upp i badrummet efter filmen. Agnes hade hjälpt dem. Bill hade suttit med Tom en stund, innan han gick och la sig.

Alla de andra sov. Bara jag var vaken. Jag tänkte.
Jag tänkte på Georg och Agnes. Funderade på hur stark deras vänskap blivit, hur glad han gjorde henne. Men jag visste att hon inte var kär i honom, det var bara vänskap. Och Georg kände detsamma, det såg jag. Sedan tänkte jag på Tom. Hur rädd Agnes blivit när hon såg honom ligga där. Hennes tårar som rann ner på hans kind. Som små kärlekstårar, som ville rädda honom till varje pris.
Sedan hur hon behärskat sig och tagit hand om honom. Hon visste precis vad som skulle göras. Jag kände mig så stolt över henne. Och så tacksam.
Sedan tänkte jag på Bill. På trycket från hans hand mot min. Hans blickar och leenden. Hans underbara läppar.
Jag kände en plötslig lust att bara krama om honom och kyssa honom varje gång han log mot mig.
Johan fick mig aldrig att känna så. Aldrig. Han var en skitstövel. Jag förstod inte hur jag någonsin kunnat älska honom. Nej, honom älskade jag inte. Det var Bill.
Ja, jag älskade honom.
Jag satte mig upp i sängen. Ja, jag älskar Bill, tänkte jag. Min blick for till hans säng. Hans ögon var öppna, och såg på mig. Han var vaken. När han såg att jag mötte hans blick log han varmt. Sedan reste han sig upp. Månskenet lyste upp hans hår, och kropp. Han hade bara pyjamasbyxor på sig. Han gick förbi mig med ett busigt leende, in på toaletten. Jag satt kvar en stund, innan jag snabbt reste mig upp och följde efter honom. Han satt på golvet och väntade på mig. Jag låste dörren efter mig.

-Hej, sa jag tyst. Han log bara. Jag satte mig bredvid honom och han la armarna om mig.
-Hej, viskade han och lutade huvudet mot mitt. Hans andedräkt kittlade mig på kinden och jag log.

Ett tag satt vi bara tysta. Det var en perfekt tystnad.
När Bill tillslut bröt tystnaden, visste jag inte hur länge vi suttit så.
Då yttrade han namnet jag inte ville höra nu. Inte här.

-Johan, sa han tyst.

Jag ville skrika.

-Hur länge har ni varit tillsammans? Frågade han tyst.
-Två år, sa jag försiktigt.
-Du... älskar honom? Frågade han. Jag stelnade till och vände mig om. Det var mörkt i rummet, men jag kunde precis urskilja hans ögon. Jag skakade bestämt på huvudet.
-Jag älskar honom inte, sa jag. Han är en skitstövel.
-Så, du ska göra slut?

Jag nickade.
Återigen var det tyst. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst. Han smekte sakta över mitt hår. Tystnad.
Nu var det min tur att bryta den.

-Bill, sa jag försiktig.
-Mm?

Stopp, for en tanke genom mitt huvud. Tänk om han inte älskar mig. Tänk om...

-Paola?

Jag mötte hans blick igen.

-Jag älskar inte Johan, sa jag. Han förblev tyst.
-Jag älskar honom inte, fortsatte jag. För... jag älskar dig, sa jag.

Tystnad.

-Jag älskar dig, upprepade jag.

Plötsligt kramade han om mig. Han tryckte mig till sig, som om han aldrig någonsin ville släppa mig igen. Och det ville han inte.

-Åh, Paola, sa han och suckade. Ich liebe dich!

Han kysste mig på kinden.
Ich liebe dich!
Det förstöd jag.

Våra läppar möttes. Sakta, försiktigt, mjukt. Äntligen. Hans hand på min rygg, den andra på kinden. Mina händer på hans mage och hals. Jag lekte med hans hår, drog honom närmare mig. Jag öppnade försiktigt munnen, och kände hans tunga mot min.
Bill var min regnbåge. Han färgade mitt liv i all världens färger.
Ja, han gjorde mig lycklig.

Resten är suddigt. Kyssen utvecklades, han kysste mig på halsen, magen. Jag blundade.
Kläder åkte av, vi la oss ner på det kalla golvet. Han underst, jag överst. Vi rullade runt och jag kände kylan från kaklet, men det gjorde inget. Inget i världen kunde förstöra denna stunden. Det var bara han och jag. Äntligen.

 

14

-TOM!! skrek jag. Han svarade inte. Jag ryckte i dörrhandtaget. Fan, den var låst. Plötsligt dök Bill upp bakom mig med en nyckel. Han stack in den i låset och vred om. Dörren gick upp med ett klick. Jag såg förskräckt Tom ligga på golvet. Det blödde från hans högra arm och panna. Det var blod överallt. Jag skrek och sprang fram till honom. Det låg spegelsplitter överallt och jag halkade nästan. Jag böjde mig fram över honom och upptäckte en glasbit, som satt fast i hans handled. Jag kände tårarna rinna nerför kinden, men jag torkade bort dem och tog tag om glasbiten. Försiktigt drog jag den utåt. Tom rörde inte en min. Hans ögon var slutna. Jag drog snabbt ur glasbiten. Blodet rann från såret, och jag tog en handduk och virade den hårt runt armen. Jag höll armen högt upp, och bad Bill hålla den så. Jag ruskade försiktigt på Tom. Ingen reaktion. Jag ruskade lite hårdare och han stönade. Jag smällde till honom lite på kinden. Georg dök upp bakom mig med en blöt handduk. Han räckte den till mig. Jag baddade hans panna försiktigt. Tom började långsamt att vakna.
-Mm, va?! Sa han förvirrat.
-Tom, sa jag tyst. Han öppnade ögonen och såg på mig.
-Vem är du? Mumlade han och försökte resa sig upp. Jag tryckte ner honom igen. Han försökte igen, men jag höll fast honom.
-Vad i helvete, mumlade han och försökte vrida sig ur mitt grepp. Georg höll fast honom i armarna och lyfte upp honom. Gustav hjälpte honom att bära honom till hans säng.
-Vad håller ni på med?! Skrek han. Bill och Paola kom ut ur badrummet med en tom vodkaflaska.
-Han är full, sa Bill kort. Jag nickade och torkade bestämt bort tårarna ur ansiktet. Jag gick fram till min väska och plockade fram ett första-hjälpen-kit, som mamma tvingat mig att ta med. Jag tvättade försiktigt såret i pannan och satte ett plåster på det. Bill höll fortfarande upp Toms hand.
-Såret i pannan var inte så djupt, sa jag tyst och lade ner armen igen. Jag tog bort handduken. Bill flämtade till när han såg såret.
-Borde det inte sys, eller något? Frågade han förskräckt. Jag skakade på huvudet.
-Det behövs inte.

Såret var en halv centimeter brett och fem centimeter långt. Det var knappt en halv centimeter djupt och det hade slutat blöda. Jag tvättade såret och plåstrade om det. Sedan bandagerade jag armen. När det var färdigt räckte jag Bill den blodiga handduken.

-Vi borde ta av honom de blodiga kläderna med, sa jag tyst. Bill nickade. Han och Georg hjälptes åt och snart låg Tom nerbäddad i sin säng.

Gustav lade de blodiga kläderna i en påse i tvättkorgen.

-Vi kanske ska lägga oss nu, sa Paola tyst. Jag skakade på huvudet.
-Filmen är inte klar, sa jag och log.
-Men Tom... sa hon.
-Tom sover och mår bra, sa jag och satte mig i sängen. Jag drog Georg till mig och satte ner honom bredvid mig.
-Du har rätt, Agnes, sa Bill plötsligt. Jag vill veta vad som händer i filmen. Han log, men det syntes tydligt att han fortfarande oroade sig för Tom. Paola ryckte på axlarna. Gustav log och satte på filmen igen.

 

12

-Johan, ropade Paola och kramade om honom. Han kysste henne lätt på munnen.
-Hej, sa han stelt. Paola tog hans hand, men han skakade bort den.
-Tjena, Johan, sa jag glatt och tog istället Paolas hand. Hon kramade den tacksamt.
-Åh, är DU här? frågade han och suckade. Jag log.
-Trevligt att träffa dig också, sa jag och försökte låta glad.
-Ni sa att ni stod bakom scenen, sa han kort. Paola nickade.
-Vi är här med ett band.
-Skynda er att visa mig dit då.

Jag stönade.

-Vad ser du i honom? viskade jag till Paola. Hon suckade.
-Han har en söt rumpa, viskade hon tillbaka. Jag skrattade och Johan vände sig om. Han såg surt på mig.
-Tur att du bara tappat förståndet, och inte humorn, sa jag och vinkade till Saki, som nickade och viskade något till en vakt, som släppte in oss.
-Han är med oss, sa Paola till Saki.
-Tyvärr, lade jag till. Vi satte oss vid bordet igen.
-Vem fan är det som sjunger? frågade Johan surt.
-Det är Bill, sa Paola.
-Vilken jävla bög, fnyste Johan. Jag stelnade.
-Snälla, kalla honom inte det... försökte Paola.
-Jag kallar honom vad jag vill, fräste Johan.

Jag såg bort mot The Useds bord. Bert kastade en road blick mot mig, sedan på Johan. Johan halsade en ölflaska och rapade högt, vilket fick flera människor att surt se sig om. Jag skönk ner i stolen och försökte göra mig osynlig. Bert skrattade.
Några minuter senare kom Bill och de andra ner från scenen. Jag och Paola sprang fram till dem och kastade oss om halsen på dem. Georg log när jag kramade om honom och Gustav samtidigt.

-Ni var så duktiga! skrek jag och kramade om Bill också! Paola tänkte krama Bill, men Johan dök upp bakom henne och hon lät bli. Tom dök upp bakom Bill.
-Ingen lycka-till-puss och ingen ni-var-så-duktiga-kram... det var elakt av dig, Agnes, sa han och skakade på huvudet. Jag log och kramade om honom också. Sedan pussade jag honom på kinden. Han såg förvånat på mig.
-Vem är du? frågade Bill och såg på Johan. Paola såg ner i golvet.
-Min... pojkvän, sa hon tyst. Bill flämtade till.
-O-okej, sa Tom förvånat och sträckte fram handen mot Johan.
-Jag heter Tom, sa han och log stort. Johan fnös och la händerna i kors. Tom flämtade till och drog tillbaka sin hand.
-Kan vi sticka snart, Paola, suckade Johan. Paola svalde nervöst.
-Vi vill gärna se Paramore och The Used uppträda, sa hon försiktigt.
-Men de är ju precis lika dåliga som de här bögarna, sa han elakt på svenska. Jag flämtade.
-Vad sa han? viskade Georg. Jag viskade tillbaka, vad Johan sagt.
-VAD?! skrek Tom, som hört vad jag sa.
-Ähum, vi borde gå då, sa Paola försiktigt. Johan nickade.
-Nej, utropade jag surt och drog till mig Paola.
-Vi SKA se The Used och Paramore, och det får inte du förstöra, Johan, sa jag surt. Paola tog tacksamt min hand.
-Nej, vi SKA sticka nu, sa Johan och drog till sig Paola.
-Hör här, sa Bill. Om våra vänner vill stanna här, så får de göra det, och det finns inget du kan göra för att hindra dem.

-Tack, Bill, sa jag lättat och kramade om honom. Saki hade skickat ut Johan, och Paola och jag fick stanna klart.

Plötsligt hörde jag de första tonerna på ”Tunnel” och skrek till!

-De har börjat, skrek jag och sprang fram till scenen.

”You set out alone, run trough the tunnel, my eyes can hardly see the other side. No longer cold, or feeling in trouble. I realise that I am just alive!
So let it shine, cause we are the light in the tunnel, we are the living and dying”

Bert hade en så underbar röst. En rysning for genom min kropp och jag suckade lyckligt. Paola dök upp bakom mig och log stort.

-Jag träffade just Hayley, sa hon lyckligt och höll upp en papperslapp.
-Jag har hennes autograf, sa hon lyckligt! Jag log stort. Detta var ett perfekt ögonblick.

När The Used var klara tackade de publiken och sprang ner från scenen. Bert skrattade åt något Jeph sagt och höll nästan på att springa in i mig.

-Woa, se upp, skrek han och hoppade undan i sista sekunden. Jag skrattade.
-Värst vad klumpiga vi är, skrattade han och lutade sig mot mig. Han flåsade.
-Du ser väldigt trött ut, konstaterade jag.
-Ja, jag ger verkligen 120% därute, enligt de andra, sa han och torkade bort lite svett i pannan med baksidan av handen. Sedan såg han nogrannare på mig.
-Just det, det var du som skulle få en autograf, eller hur?

Jag nickade lyckligt.

-Har du något emot lite svett? frågade han med ett stort leende. Jag skakade oförstående på huvudet. Han tog min hand och drog bort mig till deras bord. Han drog av sig tröjan och lade den på bordet, sedan tog han fram en penna och skrev ” To Agnes, with love, Bert McCracken.” Han räckte mig t-shirten och jag tog emot den med ett stort leende.
-Tack, sa jag och kramade om honom. Någon ropade på Bert igen.
-Dags för signering, sa han och log. Sedan började han gå till de andra killarna. Jag stod kvar och kramade om t-shirten. Plötsligt vände han sig om och vinkade. Jag vinkade tillbaka.
-Usch, den där är ju svettig, sa Tom när jag höll upp t-shirten för killarna och Paola. Jag log och visade Paola signeringen. Hon log stort och kramade om mig.
-Är detta den bästa dagen någonsin eller vad?! sa jag.
-AH, PARAMORE, skrek Paola i mitt öra. Jag vacklade till.
-Spelar de nu? undrade jag. Hon nickade och vi sprang fram till scenen.

-Wow, sa jag och pustade ut. Paola nickade.
-Precis, Wow!
-Hey, vi ska signera nu, skrek Gustav. Bill nickade.
-Ska vi vänta utanför eller? frågade jag.
-De kan väl följa med? sa Tom. Bill nickade.
-Jippi, signering, skrek Georg och lyfte upp mig på ryggen. Jag skrattade.

 

13

-Du kan bara sitta här och se söt ut, sa Georg och ställde fram en extrastol bredvid honom. Jag nickade lydigt och satte mig på den. Jag höll fortfarande t-shirten i handen. Bill ställde fram en stol till Paola bredvid min.
-Nu kommer de, ropade Gustav glatt och tog fram en penna. Georg sa ett tyst 'hurra' och plockade fram en penna.

De första tjejerna kom in genom en dörröppning. De sprang lyckligt fram till Gustav och höll upp en skiva, som han glatt signerade. En tjej såg ut att svimma.
När de kom fram till Tom brast en tjej ut i gråt. Tom log stort mot dem och signerade skivan. När tjejerna kom fram till Georg flämtade de till. De kastade en sur blick mot oss och höll fram skivan till Georg, som signerade den. Tjejerna gav oss sura blickar när de gick förbi oss och viskade något på franska. Jag mötte Paolas blick och log.

-Herregud, de är ju flera miljoner tjejer, utropade Paola. En timme hade gått och tjejerna såg ut att aldrig ta slut. Bill flinade.
-Vi ska bara signera i en halvtimme till, sen är vi färdiga, sa han och klappade Paola på låret.

Jag såg vilken blick hon gav honom, och som han besvarade. Även om Paola försökte dölja det, på grund av Johan, så syntes det tydligt hur kära de var i varandra.

-Vad säger du? Frågade Georg och la armen runt mig. Ska vi också kära ner oss i varandra?

Jag skrattade och la handen på hans lår.

-Är vi inte redan kära?

Georg log. Tjejen framför oss harklade och Georg ursäktade sig innan han signerade hennes skiva. När hon gick vidare kastade hon en sur blick på mig.

-Haha, vad är det med alla tjejerna, de ser ut att vilja mörda mig, skrattade jag.
-Det är så kändisar har det, sa Tom med ett överlägset flin. Avundsjuka tjejer som vill ha oss hela tiden.
-Lägg av, vem vill ha dig? Undrade jag. Tom pekade på alla tjejerna som strömmade in genom dörren.
-Jaha, och hur gamla är de? frågade jag retsamt. Tretton? Jag skrattade. Tom sänkte blicken.
-De kan väl vara snygga ändå? Sa han surt och signerade fler skivor.
-Lite för unga för dig, Tommie, retade jag honom.
-Lämna mig ifred, muttrade han. Georg boxade mig lätt på armen.
-Lämna honom ifred, ser du inte att han blir ledsen, skrattade han. Jag log.

Vi var tillkaba på hotellet. Bill och Paola hade stolt berättat för oss alla att de hade bestämt sig för att ha filmkväll. De hade till och med beställt filmen.

-En riddares historia? Vilken skitfilm, stönade Tom och slängde sig på sängen.
-Men nu blir det den, det har vi bestämt.
-Men komigen nu Tom, sa jag och kastade mig på hans säng, så att jag landade på hans rygg. Det blir ju jättemysigt, sa jag med en barnslig röst. Tom fnös och vände sig om så plötsligt att jag plötsligt låg på hans mage med ansiktet en centimeter ifrån hans. Han log lurigt och kysste mig snabbt, innan han reste sig upp och gick in i badrummet.
-Ni kan börja kolla sålänge, jag kommer strax, skrek han där innifrån.

Jag såg mig omkring. Ingen hade sett något. Försiktigt reste jag mig ur sängen och gick bort mot Paola och Bill. De höll på att flytta TVn så att man såg den bättre från sängarna. Georg hade lagt kuddarna bekvämare så att man kunde sitta upp och klappade med handen på stället bredvid honom. Jag satte mig tacksamt där och han lade täcket över oss. Bill satte på filmen och kröp ner i sin säng. Paola satte sig bredvid honom och drog täcket över dem båda. Jag log åt henne, men hon såg mig inte. Hon hade bara ögon för Bill. Jag var så lycklig att hon träffat Bill. Han var mycket bättre för henne än Johan. Kanske kunde hon äntligen dumpa den tönten.
Filmen började och jag log, då jag mindes sist jag och Paola sett den. Det var under vår första övernattning, när vi varit uppe hela natten och kollat på filmer med Heath Ledger. Vi brukade ha olika teman under våra filmkvällar. Vårt favortittema som ständigt återkom var såklart Zorro.
En halvtimme in i filmen hördes plötsligt ett kras innifrån badrummet. Det lät som glas som krossades mot golvet. "Tom" tänkte jag och jag kände hur hjärtat ofrivilligt hoppade till. Jag rusade upp ur sängen, ramlade över Georg och sprang fram till badrumsdörren.

9

-Jag vet vad vi gör, sa Georg triumferande och drack upp colan. Han hade insisterat på att få bjuda mig på fika, och jag måste erkänna att jag redan var på bättre humör. Känslorna för Tom kändes väldigt avlägsna och det var som om de aldrig funnits.
-Jaså? sa jag. Vadå?
-Bio! sa Georg glatt. Jag log. Georg var verkligen en bra vän. Han fick mig alltid att le och vi hade väldigt lika intressen.
-Men jag kan inte franska, klagade jag.
-Vilket utmärkt tillfälle att träna då, skrattade Georg. Jag instämde och vi betalade och lämnade kafét.

-Indiana Jones på franska, log Georg och drog med mig in på biografen. Vi betalade för oss och köpte popcorn och läsk. Sedan satte vi oss längst bak. Våra blickar möttes och vi båda log.

Under filmen förstod vi inte ett smack, men jag tror aldrig att jag har haft så kul, någonsin, när jag tittat på film. Vi skrattade högt när de sa något som lät roligt och försökte härma vad de sa. Sedan blev vi utskällda av en åttioårig tant, som pratade argt på franska, vilket bara ledde till fler skrattsalvor och ett popcorn krig med några femtonåringar. När filmen var slut skrattade vi fortfarande. Georgs mobil ringde och han svarade, vilket inte var det lättaste när han försökte kväva skratten samtidigt. Vi hade popcorn överallt och försökte skaka av oss det.

-Ha-Ha-Hallå? Åh, hej på dig... skrattade Georg.

”Tom” mimade han till mig, och himlade på ögonen. Jag skrattade och började plocka popcorn ur hans hår. Jag stoppade ett i munnen och log. Så gott hade nog aldrig popcorn smakat.

-Jag är med Agnes... ahahaha... vi har varit på bio... haha.. ja, vi kommer... hejdå!

Han la på och skrattade. Sedan plockade han bort ett sugrör ur mitt hår. När jag fick syn på det gapskrattade jag.

-Hur... hur kom det dit? skrek jag mellan skrattsalvorna.

När vi lugnat ner oss började vi gå tillbaka mot hotellet.

-Mår du bättre nu? frågade Georg och tog min hand. Jag kramade den och log.
-Mycket bättre!
-Bra! log han nöjt.
-Jag minns inte ens varför jag blev upprörd, fortsatte jag. Jag är ju inte kär i honom, jag bara... var lite förvirrad efter kyssen.
-Och nu när du är med mig så slipper du tänka på den idioten, sa Georg flirtigt. Jag mötte hans blick och hans överdrivna blinkande. Först såg jag tyst på honom, sen började vi båda gapskratta.
-In your dreams, Georg, sa jag.

Vi var framme vid hotellet.

-Då var det dags, sa han och kramade min hand. Jag nickade och tog ett steg in i hotellet.

-Vi är hemma, skrek Georg in i rummet. Jag höll handen för munnen för att kväva mitt skratt. Bill och Paola syntes inte till. Gustav satt på sin säng och läste en bok och Tom stod vid fönstret. När vi stängde dörren vände sig Tom om. Gustav såg upp och fortsatte sedan läsa.
-Ni var borta länge, sa Tom tomt och såg på våra ihopflätade händer. Jag kände en lust att släppa taget om Georg och springa fram till Tom, men jag tvingade mig att låta bli. Georg kramade min hand stöttande och jag mötte leende Toms blick.
-Vi såg en film, sa jag glatt och log mot Georg.

Tom nickade stilla.

-Var är Bill och Paola? frågade Georg. Gustav svarade utan att se upp.
-De är därnere och äter. Jag har redan ätit, och Tom väntade på er.
-Jaha, sa jag.

Tom nickade.

-Så nu kanske vi kan äta, sa Tom och gick före ut ur rummet.

Georg blinkade åt mig.

-Någon är visst avis.

Men när vi kom ner till de andra, verkade allt plötsligt som vanligt igen. Tom var på bra humör och skrattade högt åt Bills skämt. Han retade Georg och flirtade med en tjej vid bordet bredvid. Jag mötte Georgs förvånade blick och han mimade: ”Är du okej?”
Jag log och nickade. Georg var så omtänksam och rolig. Jag trivdes bra med honom.
Tom reste sig plötsligt upp. Han såg inte på mig, men sa något till Bill på tyska. Sedan gav han tjejen vid bordet bredvid ett stort leende och en liten pappersbit. Han viskade något i hennes öra och kysste henne på kinden. Sedan gick han mot hissarna. Tjejen vinkade och började sedan fnittra och prata frenetiskt med sina kompisar. Jag kände ett sting i hjärtat när jag såg hissdörren stängas och Tom försvinna.
Georg la en hand på mitt lår.

-Hon betyder ingenting för honom. Hon är bara ännu ett en engångsligg, viskade han. Imorgon har han glömt henne!

Plötsligt var allt bara för mycket. Jag reste mig upp och lämnade bordet. Jag skyndade mig fram till hissarna och tryckte på knappen.
När hissdörren öppnades slängde jag mig ut och sprang fram till dörren. Jag la huvudet mot dörren och lyssnade. Dörren öppnades med ett ryck och jag föll framåt. Tom fångade mig, men vi föll båda och hamnade på golvet med Tom överst.

-Agnes, vad gör du?

Jag undvek hans blick, och försökte krypa bort från honom. Han la händerna på mina axlar och vände mitt ansikte mot hans.

-Sluta undvika min blick.

Jag såg in i hans ögon.
Han öppnade munnen för att säga något men stelnade till. Han vände bort ansiktet och reste sig upp. Jag låg kvar på golvet. Han såg på mig igen och sträckte fram en hand. Jag tog den och han drog upp mig.
Utan ett ord öppnade han dörren och lämnade rummet. Jag stod kvar en stund och såg på den stängda dörren, innan jag gick bort till fönstret.
Varför ska kärlek göra så ont?

 

11

-De andra banden ni ska lyssna på spelar på samma scen som vi. Ni kan vara här inne och vänta, sa Bill och visade in oss i ett rum. Det fanns flera stolar och bord och ett buffé bord. I rummet fanns det flera kändisar redan. Tyvärr kunde jag inte se någon som jag tyckte speciellt mycket om. Vi satte oss ner vid ett bord, med skylten :”Tokio Hotel”.

En kypare kom fram med dricka och mackor. En annan man kom fram med en lapp till Bill. Bill läste lappen och nickade.

-Vi ska spela om en halvtimme, berättade han för de andra.

Jag såg mig omkring i rummet. Plötsligt öppnades dörren igen. Jag vände mig om och stelnade. Jag gapade. Paola mötte min blick och såg förvånad ut.

-Agnes... vad?

Jag svarade inte, utan pekade bara på dem. Paola vände sig om och stelnade till.
Tom märkte att vi gapade åt något och vände sig om.

-Vad glor ni på?

Jag ryckte till.

-Det är ... det är dem!
-Vilka då? frågade Bill och vände sig om.

Jag reste mig upp. Paola förklarade för de andra.

-Agnes favoritband, sa hon kort.

Jag rusade fram till dem, men råkade plötsligt snubbla. Jag skrek till och föll framåt.

-Hey, ropade Bert McCracken och fångade mig. Jag såg upp och rodnade.
-F-förlåt, det... det var v-verkligen inte m-meningen, stammade jag.
-Det är lugnt, sa han och log. Hans blonda hår hade växt lite, och var numera axellångt. Han hade en vit t-shirt med texten ”sex, drugs and rock'n roll” på, och slitna, ljusa jeans på sig. Bakom honom stod Quinn Allman, Jeph Howard och Dan Whitesides.

-Jag tänkte bara hälsa, sa jag tyst. Och så snubblade jag. Fan också, så pinsamt.

Bert skrattade.

-Det gör inget... Så, är du med i ett band? frågade han.

Jag skakade på huvudet.

-Jag känner ett av banden som ska spela...
-Jaså, vilka då?

Jag pekade på killarna.

-Tokio Hotel.

Bert såg på de andra killarna. De log och nickade gillande.

-De är rätt okej, sa Bert.
-Ja, fast inte lika bra som ni, sa jag glatt. Bert skrattade.
-Nej, inte lika bra som oss, sa han.
-Jag tänkte be om en autograf, sa jag dröjande. Men jag har varken papper eller penna.

Någon ropade på Bert. Quinn viskade något till honom.

-Då gör vi såhär, sa Bert till mig. Sök upp mig efter att vi spelat, så ska du få din autograf.

Jag log och nickade.

-Vad heter du?
-Agnes.
-Vi ses då, sa han och gick. Jeph och de andra vinkade.

Jag skuttade glatt tillbaka till bordet och satte mig i Georgs knä. Killarna skrattade.

-Du ser väldigt lycklig ut, konstaterade Bill glatt. Jag nickade och tog en klunk cola.
-GREEN DAY, skrek Paola plötsligt. Jag höll på att sätta colan i halsen. Jag vände mig om så hastigt att både jag och Georg for i golvet. Bill, Tom och Gustav gapskrattade. Georg gned sig i huvudet.
-Ge mig penna och papper, skrek jag och reste mig upp. Paola skrattade.
-De är borta...

Jag suckade och satte mig ner i Georgs knä igen. Georg klappade mig uppmuntrande på huvudet.

-Tokio Hotel, sa en man. Fem minuter. Bill nickade och reste sig upp. Georg och Tom gick iväg och hämtade sina instrument. De gick fram till scenen.
-Åh, bas, sa jag till Georg. Han höll upp den. Den var grön, med en röd loga. Jag smekte den försiktigt längs strängarna.
-Spelar du?
-Ja, men jag är inte så duktig... en kompis till mig har lärt mig.

Georg log.

-Ni ska upp nu, sa Bill. Gustav nickade och gick upp på scenen. När publiken fick syn på honom skrek de.

Jag kramade om Georg och pussade honom på kinden.

-Lycka till!
-Var är min lycka-till-puss? frågade Tom.
-Och min? frågade Bill. Paola log och pussade Bill på kinden. Tom såg utmanande på mig.
-Du får din när du förtjänat den, sa jag utmanande. Tom ryckte på axlarna.
-Upp med er nu, sa Bill och knuffade Tom. Georg log och drog med sig Tom upp på scen.

Ännu mer skrik och aplåder. Bill såg nervös ut.
Tom började spela. Bill sjöng de första raderna, blinkade till oss och sprang upp på scen.
Vi stod kvar och lyssnade.

-Han har verkligen en fantastisk sångröst, sa Paola. Jag nickade.

En ringsignal ringde och vi ryckte till. Paola svarade.

-Åh, hej... Är du redan här... ja, vi är bakom scen... nej, det kan jag inte! Ja, jag kommer.
-Johan? frågade jag. Hon nickade.
-Han vill att jag träffar honom utanför...

Jag nickade.

-Okej, då går vi väl...
-Men du kan vänta här... sa hon dröjande.
-Självklart följer jag med, sa jag och kramade om henne.